I går var vi vid Klubbensborg och sjöng in våren, men i morse såg det ut så här i rabarberståndet:

Snö!

Ja, det lilla som kom har smält bort, men det är kallt och ruggigt ute. Då är det skönt att tänka tillbaka på sommaren, det vill säga i måndags.

Då var vi på utflykt till Gålö havsbad med Rolle och Ressu - en härlig dag!

Men först var vi och spårade. Och jag måste säga att av oss tre i familjen var det bara en som fick godkänt.

Lydia fick börja. Hon fick ett så kallat motivationsspår, eftersom hon inte haft någon lust att spåra sista tiden. Sus, Rolles och Ressus matte, stod och höll henne  kopplet medan matte försvann in i skogen och gick ett spår.

När matte kom tillbaka var Lydia jättesugen på att se var hon hade varit. Hon drog i väg i spårlinan i full fart. Men tyvärr tröttnade hon väldigt snabbt, och började rota i buskar och gräva i stället.

Därefter var det min tur att gå ett spå som legat till sig en stund.

Det började med att matte inte hittade startsnitseln, men hon var ganska säker på var den suttit så hon selade på och visade mig på spåret. Hon skymtade nämligen en snitsel längre bort, och förstod att spåret måste ha gått åt det hållet. Jag gjorde så gott jag kunde, men hittade inte pinnen som matte "visste" att hon hade lagt halvvägs mot snitseln. 

När vi kom fram till snitseln svängde jag av åt höger, och matte visste att spåret gick åt det håller, fast hon tyckte att vinkeln blev lite snäv, inte 90 grader som hon trott. Nåväl, nu spårade jag på bra, utan att tveka, och hittade pinne nummer två och slutet. Fast matte var ju förundrad över att spåret kändes så kort.

När vi gick tillbaka för att leta efter pinnen jag missat hittade hon startsnitseln. Den satt inte alls där vi hade börjat, och inte undra på att jag spårade lite tveksamt och inte hittade pinnen. Det fanns nämligen inget spår där, det gick en bra bit åt vänster. Det var därför spåret blev lite avkortat, vi hade siktat mot en snitsel halvvägs.

Ja, vimsiga förare det ska man inte ha med sig när man ska spåra, den saken är klar. Och den ende som fick godkänt i vår familj, det var jag!

Ressu spårade naturligtvis strålande, som vanligt!

Rolle gjorde också bra ifrån sig. Han fick spåra på fält.

Därefter åkte vi allihop till Gålö havsbad och svalkade oss.

När Lydia väl hade jagat bort gässen hade vi stranden för oss själva.

Vi badade av hjärtans lust

Mattorna hade tagit med badleksaker som de kastade. Här är det Ressu som hunnit före mig.

Och här har försöker Lydia få Rolle stt släppa ifrån sig bollen

Det som är bra med stranden är att det är så långgrunt, så man behöver inte simma, för mattorna orkar inte kasta grejerna så långt ut. Och det är fortfarande lite för kallt i vattnet för att det ska vara riktigt hälsosamt att simma för mycket.

Vi hade riktigt, riktigt kul! Här är ett litet bildsvep. Om man klickar på bilderna så blir de större:

En del av bilderna har Rolles och Ressus matte tagit, tack för att vi fick låna dem!

Hej, vill bara tala om sommaren är här nu. Det är soligt och varmt, fullt av blommor både i rabatter och på träden.

Så här ser det ut i våra körsbärsträd.

Lydia och jag har badat i Mälaren och letat godis på gräsmattan medan matte och husse suttit ute och fikat.

Skönt att häcken skuggar lite.

Man orkar inte så mycket i värmen. Fast matte kan tyvärr inte skylla på värmen när det gäller Lydias insats på sökträningen i lördags. Det kan bara beskrivas med ett ord: Allmänt hjärnsläpp. Matte misstänker att Lydia har lite oordning i hormonerna och kanske inbillar sig att hon ska ha valpar vilken dag som helst. Det är ju ett par månader sedan hon löpte. Ja, jag vet inte och matte vet inte, men hon håller tummarna för att Lydia snart är sig själv igen.

Nu är det söndagkväll och vi slappar efter några intensiva dagar med lydnad, sök och spår. Känns ganska skönt faktiskt, det har varit fullt upp, även om Lydia fått göra det mesta av jobbet. Jag har mest agerat hejaklack.

I går, på söket, då stannade jag hemma, men i dag har jag varit med på spårkursen. Några av mina figgar var också där och jag lyckades tigga mig till lite godis.

I går skötte sig Lydia tydligen utmärkt på sökträningen. Efter fyra figurantskick och tre tomskick var hon ganska slut. Så slut att hon inte hittade slutet på spåret som matte hade lagt fyra timmar tidigare. Matte fick gå omkring och leta länge och väl innan hon hittade slutet.

Men matte var ändå full av tillförsikt när vi åkte till spårkursen i dag. Lydia spårade ju jättebra på klubben i fredags. I dag var det fältspår, 100 meter rakt fram till snusdosa med korv och en rödprickig boll som slut. Och Lydia spårade och spårade, stannade upp och tittade lite på matte, kollade lite år sidorna och sedan spårade hon vidare. Till slut undrade kursledaren, som gick bakom, om matte verkligen hade lagt ett så långt spår. Och det hade hon ju inte. så de vände tillbaka, och då hittade de bollen och snusdosan, några meter vid sidan av spåret som Lydia gått. Om man hade velat vara snäll hade man kunnat tro att Lydia gick i ytterkanten av spåret, som kunde vara brett eftersom det legat knappt 40 minuter, men kursledare trodde inte riktigt på det, eftersom det var rak medvind. Han trodde att Lydia lurades. Att hon helt enkelt bjöd matte på det beteende hon trodde var rätt, Att bara hon höll nosen mot marken och gick åt det håll matte tittade så skulle hon få fortsätta fram mot väntande godbitar. För så fort hon lyfter nosen eller går åt något annat håll så stannar ju matte. Kan det vara så att Lydia under veckor av spårträning har lärt sig att låtsas-spåra? Fast hon har ju klarat 90-graders vinklar flera gånger? Matte är full av frågetecken. 

Det blir upp till bevis för Lydia, men inte förrän efter påsk, för nu tänker matte jobba hela påskveckan och påskhelgen. Tur att husse snart kommer hem och tar hand om oss fyrbenta.

Lydia fick minsann också godis av favoritfiggen. Min lillasyster är ju lite framfusigare än de där välartade långnosarna.

I dag har det varit en intensiv dag. På förmiddagen åkte vi till till Haninge BK för träff med Rolle och Ressu. Först gick matte iväg och la ett spår till Lydia. Sen var det drillning på lydnadsplanen. Mest för Lydia men lite för mig också. Och så gjorde vi budföring, det i särklass roligaste momentet.

Vi fyrbenta fick vila i bilarna medan mattorna fikade i klubbstugan. Lite för blött och lite för kyligt för att de skulle vilja sitta ute. 

Därefter fick Lydia gå sitt spår, som då hunnit ligga 2,5 timmar. I går var vi i Norsborg, då var det också lydnadsträning, och så hade matte lagt ett rakt fältspår, som låg drygt en timme. I går fattade Lydia ingenting, hittade inte spåret och när hon väl hittat det så tappade hon det igen, for fram och tillbaka.

Men i dag var det andra takter, raskt framåt över stock och sten, 100 meter rakt fram och sedan 90-graders vinkel till vänster 15 meter och där låg godisdosa och boll. Inga problem.

Som belöning för det fina spåret fick Lydia gå en skogspromenad, och vi andra också förstås.

Fyra glada lagotto på äventyr.

Jag visade att öven tolvåringar har spring i benen.

Rolle. Blåsten har frilagt hans öga lite.

Ressu rullar sig med välbehag. Vildsvinsspillning?

Vadå lortig? Fattar inte vad du menar, matte?

Man ska inte stå bakom Ressu när han gräver.

Har ungdomarna gaddat ihop sig?

Jag och Rolle på spången

Vilket gäng!

Och jag fick en födelsedagspresent från Rolle, Ressu och deras husfolk. Så nu ska vi ha fredagsmys!!!

I kväll har det klarnat upp. Vädret ser lovande ut inför morgondagens sökträning. Och på söndag är det spårkurs. En riktigt intensiv helg det här. Och matte måste stiga upp extra tidigt för att hinna gå ut med oss innan det är dags att ge sig i väg. Morgonpromenaderna på helgen brukar ju annars vara husses jobb, men nu har han åkt till Italien.

I dag fyller jag tolv år. Bara så att ni vet, i fall ni hade tänkt titta förbi med några paket.  

Det har inte blivit så mycket aktivitet i dag, regn och blåst, utan vi har mest varit inne och tagit det lugn. Men det blev lite extra tilldelning i köket.

Lydia är lite sur för att inte hon fick någon födelsedagshatt, men jag sade att hon kan få låna min när det är hennes födelsedag i sommar.

Hon fick i alla fall en egen skål med läckerheter.

Mums, smask, oj, höll visst på att svälja hatten också, i rena farten.

Lite senare ska det bli tårta, har jag hört ryktas. Men det är inte bara för att vi firar min födelsedag. Vi firar också att lillmatte har tagit sitt körkort i dag! Det blir nog ingen tårta till mig och Lydia, men jag vet att matte har något gott undangömt i skåpet till oss.

Jag tar och vilar lite på maten tills det är dags för fika. Det får man göra när man uppnått min aktningsvärda ålder.

Vill bara meddela att årets premiärdopp är avklarat.

Det skedde i går i Kvarnsjön, sedan matte lagt ett spår till Lydia och sedan bjudit oss på en liten skogspromenad i det härliga vårvädret. Plus 14 grader och sol!

Och i dag hittade vi de första vitsipporna. Inte varje år man hittar vitsippor i mars!

Blommande påskliljor flera veckor före påsk är inte heller en vanlig syn på våra breddgrader. Nu hoppas vi våren fortsätter i samma goda stil.

I går var det en viktig dag på året för matte och husse: Tranedagen. Den dagen får barnen (och husse och matte vägrar bli vuxna i det avseendet) godis av tranan.

Hos oss hade tranan lagt ägg i müsliburken.

Men tror ni jag fick något ägg med godis? Självklart inte. Och det var inte slut med orättvisorna där.  Matte tog med oss ut till Gålö för spårträff med Rolle, Ressu och Tua.

Först lade de spår, matte lade två, Rolles och Ressus matte lade två, och Tuas matte lade bara ett. Enkel matematik, ett spår var.

Sedan fikade mattorna, länge och väl så att spåren skulle ligga till sig. Det luktade hembakta bullar lång väg. Rolles och Ressus matte hade bakat. Men tror ni vi fyrbenta fick smaka?

Sedan var det dags för spår. Först gick Rolle sitt spår på ett fält.

En lååång spårlina hade han. Givetvis klarade han det galant och markerade alla pinnarna.

Därefter var det Lydias tur. Hon hade ett kort spår: 100 meter rakt fram, 90-graders vinkel och 25 meter till slutet. Det hade legat 1,5 timme cirka. Det gick bra, hon slog lite grann och stannade upp nån gång men klarade vinkeln utan bekymmer. Några pinnar hade hon inte. Det har hon inte börjat med än.

Därefter var det Ressus tur. Han är en riktig spårhund. Fort och rätt, med alla pinnar upplockade.

Sedan var det Tuas tur. Hon tävlar i elit och fick 1,5 km med gömda pinnar. Inga problem.

Sedan var det ett spår kvar. Självklart var det mitt - trodde jag. Men nej, det var Lydia som skulle gå ett spår till. Ett kort, rakt, cirka 40 meter, på fältet.

Lydia har aldrig spårat på fält förut, och tog det ett tag innan hon fattade att hon skulle spåra. Matte korsade spåret flera gånger innan nosen kom på. Då plötsligt gick det undan. Lydia är nybörjare och därför har matte koppel i stället för spårlina, för att hon ska gå nära och ge akt på vad Lydia gör.

I slutet av spåret väntade godis och leksak. Som ni förstår har inte matte tagit bilderna, dem har hon fått låna av Rolles matte.

Vid det här laget var jag ganska sur. Inget trangodis, inga bullar och inget spår...  

Men sen fick Vi fyra lagottisar gå en promenad i skogen.

Promenad i så trevligt sällskap är ju aldrig fel.

Och plötsligt kände jag förföriska dofter och sprang i väg för att kolla. Och ute på ett fält hittade jag de mest fantastiska godsaker! Då förstod jag att matte hade ordnat en överraskning åt mig. Godisletande i naturen - åt bara mig!

Det var en gubbe där kom med uppmuntrande tillrop, viftade och tjoade. ibland stod han till och med i vägen för läckerbitarna. Och till slut tog han tag i mitt halsband och gick matte till mötes. Så var det slut med frosseriet och jag blev kopplad.

Matte förnekade all kännedom om godisöverraskningen och muttrade något om åtel och kråkjakt och rökt kött med bäst före-datum som passerats sedan länge.

Jag måste tillstå att i dag straffades jag med lite lös mage. Men det var det värt. är det tranedag ska man väl få lite fågelgodis.

Det har blåst friska vårvindar hos oss flera gånger sista veckorna.   

I förra veckan hade en dubbelbjörk blåst omkull och nästan fällt en av de nya lamporna i parken.

Och i morse blockerade det här trädet vår promenadväg.

Men snön är i alla fall borta, förutom en och annan snöhög här och var. 

I dag är det vårdagjämning. Svårt att tro. Det har ramlat ned en massa, tung, blöt snö från himlen och alla vårblommorna är väl gömda.

De flesta pinnar låg dolda under snön, men Lydia och jag hittade en rejäl, som vi kunde dela på.

Kom nu så hjälps vi åt att baxa hem den, sa Lydia.

Jag tyckte det var bäst att stanna och äta på plats. Jag är inte så mycket för take-away.

Jag försökte vänligt övertala Lydia att äte ute, men hon ville inte lyssna på det örat.

Så då fick hon släpa hem pinnen. Jag nöjde mig med lite tilltugg.

Det är livsfarligt att göra sällskap med henne när hon har pinnar. Rätt var det är får man ett stick mellan revbenen.

Vilket fynd! Passar precis i min pinnsamling, tycker Lydia. 

Nu hoppas vi att snön är borta i morgon, så att våren kan börja på allvar!