Nu var det ett tag sedan jag skrev något här, och det beror på att vi har varit på semester. Lydia och jag checkade in på ett nytt pensionat, Brantbrinks i Tullinge. Toppenställe!

Medan vi var där passade matte och husse på att åka till norra Italien för att vandra i Dolomiterna. De verkar också ha haft det bra.

Medan vi var borta hade lillmatten sett en grävling i trädgården och det var nog den jag fick vittring på igår. Jag blev så upprymd att jag rymde. En och en halv timme var jag borta, men jag tänker inte berätta var jag var eller vad jag gjorde. Någon grävling hittade jag inte, men jag kom hem med pälsen full av hårda små frön som matte ägnade lång tid åt att pilla loss.

Annars brukar det ju vara Lydia som smiter hemifrån när tillfället bjuds...

Lydia gjorde förresten en egen utflykt innan vi alla åkte på semester, men den hann jag inte blogga om då, så då gör jag det nu.

Lydia var lite trött på förortslivet. Hon ville åka in till stan, kolla i skyltfönster, chilla lite i parken och sen gå och fika med någon tjejkompis, sade hon. Så då stämde matte träff med Rut och hennes matte.

De gick till Vasaparken för att testa hundrastgården där. Rut undrade om de skulle leka, men Lydia ville hellre undersöka om det fanns någon smitväg ut ur inhägnaden.

Rut blev inte ledsen för det. Hon roade sig på egen tass.

Och så kom det en lagom stor lekkompis till Rut. Trubbnosar trivs bra ihop, tydligen.

Det blev mycket bus.

Lika barn leka bäst.

Sen kom det ytterligare en kille, med långa öron och sorgmodig blick.

En väldigt vänlig grabb.

Men med ett överskott av hud. När han sprang så hoppade hudvecken och han bytte ansiktsuttryck. Han såg genast mycket gladare ut.

Det blev mycket nosande när alla skulle bekanta sig med varandra.

Här tycker Lydia att det blev lite väl mycket socialiserande, så hon satte sig ner på rumpan.

Efter lite mer bus så blev det dags att krama om de nya kompisarna och säga farväl, för då började Rut och Lydia (Eller kanske deras mattor?) bli fikasugna.

I stan kommer vattnet nerifrån. Väldigt mystiskt, tyckte Lydia.

De hamnade till slut på ett fik där även fyrbenta gäster var välkomna på afternoon tea. Det passade ju bra för en chic italienska och en dito fransyska.

Nybakta scones är helt okej, tyckte Rut.

Det var bra service på stället. Innehavaren kom och bjöd på knapriga hundtuggisar.

Sedan var det dags för hemfärd med tunnelbanan. Lydia var helnöjd med sin heldag på stan.

I dag har Lydia fått träna vattenapportering. Eftersom hon inte törs gå längre ut än att hon bottnar så fick hon börja träningen på ett tryggt ställe.

Annars har det inte hänt så mycket de senaste dagarna - förutom att Lydia och jag var hos veterinären i måndags för de årliga sprutorna. Då ställde matte mig på vågen, och tänk: Jag hade gått ner i vikt.

För en månad sedan vägdes jag hemma på köksvågen och befanns för tung, 17,6 kg. Därför har matransonerna krympt den senaste tiden. Och till följd av detta visade vågen på djursjukhuset bara 16,6 kg!

Då kan man kanske hoppas på någon extra godbit igen.

Lydia vägde som vanligt 12,4 kg och var nöjd med det.

Snart är midsommarhelgen till ända. En del kanske klagar på vädret, men inte jag. Det har varit så där plus 8-9 grader på morgonpromenaderna och kanske högst 13-14 mitt på dagen. Ett väder i min smak, inte för varmt för långpromenader men tillräckligt varmt för att man ska kunna ta ett dopp.

Fast i veckan innan har det varit lite trist. Dels hade först Lydia och sen jag lite ont i magen, så den planerade lydnadsträningen blev inställd. I stället passade matte på att klippa oss.

Så här lurviga var vi i måndags kväll. Då klättrade vi upp på Örnberget och tittade på utsikten.

Sedan skulle matte klippa mig. Då visade det sig att hennes favoritskär, 6 mm, strejkade, så jag blev klippt med 11 mm.

Lite mer päls än vanligt fick jag behålla. Matte var i Parma-butiken med skäret, och det visade sig att det hade kommit ur läge, så de justerade det. Men när hon testade igen så funkade det inte i alla fall. Så det blir väl en ny tur till Parma i veckan. Matte tycker det är tur att hon har så nära till en butik med allt för hundpälsvård, bara tio minuter med bilen. Fast jag vet inte vad jag tycker...när hon var där passade hon på att köpa en otäck tång som skulle vara bra till att rycka håret ur öronen på lagottohundar. Tortyrredskap är inget man ska slösa pengar på!

Lydia fick testa tången. Hon tyckte inte den var något vidare.

Men när vi väl var friserade och det magonda gått över så fick vi några sköna promenader. Här är vi på Sätraängen på midsommarafton.

Lydia fick inte frisera bort så mycket päls, för hon ska ju spara till en utställning i augusti.

Hon fick behålla tillräckligt mycket för att få fartfladder i mustaschen.

Annars har det som vanligt under storhelger varit mycket god mat, och jag har haft fullt sjå med att hjälpa till i köket. 

Denna goda jordgubbspajen blev det till efterrätt på midsommarafton. Lydia och jag fick ett litet smakprov. Jordgubbar är ju inte min favoritmat, precis. Men det har vankats andra godsaker också.

Jag kan glädja er som undrat med att min bil blev kurerad i tid för att Lydia skulle kunna åka på avslutningen i spårkursen i går kväll. Och inte så farligt dyrt blev det heller. Det var någon liten del som hade med strömöverföringen att göra som strejkade. Men nu är bilen som ny. Peppar, peppar.

Jag kan också glädja er med att Lydia hade en bra dag, och spårade alldeles strålande i går. En annan kursdeltagare skulle lägga hennes spår, med två vinklar. Och när Lydia och matte gick spåret skulle spårläggaren gå och lägga sig i slutet och vara själva belöningen, med klapp och godis och lek. Och Lydia spårade i rask takt, så att belöningen nästan inte hann fram till slutet.

Jag tänkte att jag skulle visa lite bilder som matte tagit från kursen, som pågått ända sedan februari. Om ni tycker att det är många bilder på samma hund, så kan det bero på att fyra av de elva deltagarna var långhårscollie av samma färg. Dessutom fanns det två korthårscollie och en sheltie, så långnosarna var i majoritet.

Om ni klickar på bilderna så blir de större:

Nu ska husse och jag ägna oss åt en typisk sommarsysselsättning: Äta jordgubbar och glass och titta på fotboll på TV. Varje gång det blir mål skäller jag högt.

Tycker ni det har varit tyst i bloggen? Inga rapporter om spårträningar, sköna badutflykter eller skogspromenader? Det kan bero på att vi är strandsatta här hemma. Vår bil drabbades av ett större sammanbrott, just när vi var på väg till träningsträff med Rolle och Ressu i onsdags.

Typiskt nog hände det bara två dagar efter att matte och husse sålt extrabilen, som småmattorna övningskört med. Annars hade vi kunnat åka i den.

Och typiskt nog hade bilverkstaden inte tid att titta på den förrän i veckan som kommer. Det har ju varit långhelg. Och just på grund av att det varit långhelg och nationaldag hade fotfolket ett elände med att få tag i en hyrbil. Nu fick de en till slut, men det hjälper inte Lydia och mig, för vi får inte åka i den.   

Nu blir det bara promenader på hemmaplan, och just nu är det så varmt så det blir inte så mycket av den varan heller.

Därför har inte matte några bilder på mig och Lydia att visa upp. Men som ersättning får ni några bilder från ett träd som vi går förbi nästan varje dag.

Där har hackspettungarna vuxit till sig och är nog redo att flytta hemifrån vilken dag som helst.

Föräldrarna har ett evigt sjå att komma med mat till skrikhalsarna.

Några bilder till på familjen hackspett:

Nu håller vill tummar och tassar för att bilen snart är frisk, så att Lydia kan få vara med på avslutningen på sin spårkurs på torsdag,

I dag blev det somrigt igen, efter ett par ruggiga och kalla dagar. Det firade matte och husse med att ta med mig och Lydia på långpromenad. Vi skulle gå en vandring på Lovön. Det lät lovande, tyckte jag. Är man på en ö, så måste det finnas gott om tillfällen att svalka sig i Mälaren.

Det började bra.

Vi startade med ett dopp i en av Drottningholms fontäner. Jag tror inte kungen och drottningen tog illa upp. Promenaden började och slutade nämligen där.

Men sen var det dåligt med bad. Vi gick en led som heter Fornstigen, och inte ledde den till sjön, minsann. 1,6 mil gick vi, utan strandkontakt. På ett ställe, vid en fornborg, stannade vi och fikade med utsikt över sjön, men där stupade det brant ner mot vattnet, så inget dopp där inte.

Varmt blev det, trots att nordanvinden kylde och det bara var 15-16 grader. Men matte och husse hade gott om vatten med i ryggsäcken, och på Lovö kyrka, som syns i bakgrunden, kunde vi svalka oss lite.

En vattenkran! Husse håller handen för så att jag inte ska bita sönder tänderna på själva kranen.

Mmmm...gott, kallt kyrkogårdsvatten.

I måndags, innan kylan kom, så tog matte med mig och Lydia till hundbadet i Sätra. Men tyvärr fick jag bada med koppel på. Det beror på att matte såg lämningarna efter helgen när vi passerade människobadet.

Matte trodde att om hon tog av kopplet så skulle jag springa tillbaka dit och proviantera, i stället för att bada. Och kanske hade hon rätt i det!

Pust, vi har drabbats av en smärre värmebölja. I går hade vi 31 grader på termometern, fast det var förstås i solen. Men även i skuggan har det varit 26-27 grader. I dag var det något svalare, men fortfarande alldeles för varmt för min smak. Då finns det bara en sak som gäller - att bada.

I onsdags gjorde vi det tillsammans med våra favoritsläktingar Rolle och Ressu. Men först skulle vi gå spår hade mattorna bestämt. Ja, vi fyrbenta behövde ju i alla fall bara gå spåret en gång. Mattorna var ju tvungna att gå det två gånger. Och eftersom de har två hundar var så fick de ju gå fyra spår...inte undra på att de var svettiga och trötta. I synnerhet Rolles och Ressus matte, som går långa spår. Matte är ju lite bekvämare, så vi får bara korta spår. Men inte ville de bada, tvåbeningarna, trots att de traskat runt i skogen.

  ''

Här är det Lydia som apporterat fyren. Fast hon vill ju fortfarande inte simma, så hon kan bara hämta grejer på grunt vatten.

Annars så väntar hon tills jag har simmat ut och hämtat och så försöker hon sno grejen för mig.

Ni ser hur jag har det.

Ressu har lite av samma problem med Rolle, som gärna vill sno grejer. Fast Rolle simmar även ut själv och apporterar.

Ivrigast av alla är Ressu. Han kastar sig i vattnet för att hinna först.

Mycket plask blir det.

Ingen annan har en chans att hinna med.

Vi njuter allihop av sköna bad...

Hur gick då våra spår. Tja, både Lydia och jag startade bra, men tappade tyvärr spåret mot slutet. Vi skyller på värmen.

Värre var det när Lydia var på näst sista gången på spårkursen i torsdags. Det var på kvällen, så då kunde de inte skylla på värmen när hon tappade spåret.

Det var första gången hon skulle gå ett spår som någon annan än matte hade lagt. Det skulle vara 100 meter, 90 graders vinkel, 100 meter till, 90 graders vinkel och 50 meter till. Dessutom skulle det ligga två föremål, ett på varje 100-meterssträcka som Lydia skulle hitta.

Lydia började bra, men ville svänga alldeles för tidigt, tyckte matte. Bara efter knappt 50 meter, Så matte väntade ut Lydia tills hon fortsatte framåt. Men det syntes att hon tappat spåret. Och efteråt, när matte letade runt efter föremålen som Lydia missat, så visade det sig att Lydia nog hade varit på rätt spår. Spårläggaren och matte hade nog bara olika uppfattningar om hur långt 100 meter är   

Ja, Lydia lär sig lite mer för varje gång och matte också. Matte har framför allt lärt sig att det är jätteviktigt att hon vet var spåret går...

Vi har förresten fått en ny, trevlig kompis, som Lydia har busat runt med i parken i kväll. Hon heter Barbro och är en ettårig lagottotjej. Väldigt snäll och rar. Förhoppningsvis har matte kameran med någon gång när vi träffas så ni får se en bild på henne.

I dag brister vi ut i ett rungande grattis till Lydias kullbror Rolle som tävlat i apellklass spår. Han vann tävlingen och blev uppflyttad till nästa klass! Jättekul.

Här en bild från platsliggningen. 

Matte gläder sig också åt att Lydia verkar ha kommit ur sin formsvacka. I torsdags var hon jätteduktig på spårkursen, gick sitt spår med stor entusiasm. I går var de på sökträning. För säkerhets skull hade Lydia fått ett motivationssök, med figuranter som vinkade, gjorde ljud eller sprang ut i skogen. Lydia gjorde allting rätt och matte var så nöjd, så nöjd.

Idag, innan vi åkte och tittade på Rolles tävling, hade matte lagt ännu ett spår till Lydia, som fick ligga i cirka 2,5 timmar. Det var cirka 100 meter med två vinklar. Det gick hon utan problem, fast hon har en liten tendens (det har hon haft tidigare också) att släppa spåret när det är 10-15 meter kvar till slutet, och i stället börja leta. Antagligen får hon vittring på sin boll och snusdosan med godis, eller så har de gått för många spår som är runt 100 meter, så att hon anar när slutet närmar sig.

Hur som helst så känner matte att de är på G igen. Kanske dags för lite lydnadsträning snart.