Ja, som ni förstår så är det slut på vårvärmen. I dag var det fullt av snö på marken när vi kom ut.

Vi fick en liten försmak av bakslaget redan i lördags, då det kom lite snö. Stackars tussilagona såg lite vilse ut.

Men den snön smälte snabbt bort.

Därför passade vi på att njuta av den som kom i dag. Det har ju varit ganska ont om snö i vinter.

Vi tog med den röda bollen till hundrastgården och lattjade lite.

Jag försökte finta bort Lydia och sno bollen.

Men det är inte lätt. När det gäller bollar och pinnar har hon grepp som en pitbull. Apportbockar däremot tappar hon lätt.

Full fart!

Inte alltid lätt att få tagi bollen i kramsnön.

Nu i kväll har det mesta av snön smält bort, men SMHI har lovat mer snö på onsdag.

Annars har vi mest tagit det lugnt i dag. Lydia var lite trött efter helgen, med spårkurs i lördags och sökträning + spår i går.

På spårkursen tyckte kursledaren att Lydia "slog" lite väl mycket, dvs hon pendlade fram och tillbaka över spåret, så i går la matte ett spår innan söket började. Sedan fick Lydia gå det innan de åkte hem, efter cirka 3,5 timmar. Och då gick hon mycket bättre, klarade 90-gradersvinkeln utan problem och hittade fram till slutet. Matte var sååå nöjd.

Kan inte låta bli att redovisa lite fler vårtecken:

Eftersom vi hittade blåsippor ute i Norsborg i onsdags så var vi ju i dag tvungna att kolla i vår egen blåsippsbacke, där vi brukar hitta de första sipporna. Det märktes att vi inte varit där på ett tag. Det var alldeles fullt av utslagna blåsippor.

Många buskar har fått gröna musöron

Videkissarna har tittat fram.

Bäverhyddan är isfri. Undrar om bävrarna har upptäckt det än?

Inga lamm syntes på 4H-gården, men en söt liten kalv.

Mamma och storasyster hade god uppsikt över den lilla.

Kokärlek 

Rart eller hur. Inte visste jag att kossor slickade varandra, precis som vi hundar.

Ja, det har verkligen varit några soliga, härliga vårdagar, med temperaturer uppåt tolv grader. Men nu är det slut på värmen. Just nu spöregnar det ute och det har talats om snö!

Inte lovande för Lydias spårkurs i morgon, eller för sökträningen på söndag. 

I dag har vi skådat vårens första blåsippor!

Fullt utslagna stod de där, bortanför Sturehofs slott i Botkyrka.

Vi var på promenad med vår vän Benny.

Benny höll sig mest på vägen medan Lydia och jag utforskade omgivningarna i högt tempo.

Det var nog därför han höll sig ren och snygg hela promenaden.

Själv blev jag fräckt tvåfärgad genom ett dopp i ett dike.

Och Lydia lyckades rulla sig i något brunt och väldoftande (illaluktande, enligt matte) så både Lydia och jag blev ordentligt schamponerade när vi kom hem.

Innan dess fick Lydia gå ett spår, 75 meter med en 90 graders vinkel mitt på. Egentligen skulle det inte varit någon vinkel där. De har inte börjat med vinklar på kursen, men terrängen gjorde så att det blev en vinkel i alla fall, och det hade Lydia inga problem med. Och på slutet en snusdosa med godis och en rolig boll. Förra måndagen, när de spårade, så hade matte en skål med godis i slutet på spåret, men döm om hennes (och Lydias) förvåning när de kom till slutet på spåret och godiset var borta. Någon hade varit där och nallat...

Hon fick ett spår i går också. Då var vi och hälsade på Rolle och Ressu på deras klubb. Då blev det skogspromenad både som inledning och avslutning, och dessemellan spår, miniuppletande, lydnadsträning och fika. Men inte en enda bild? Förstår inte vad som tagit åt matte.

Lydia fick en present av Rolle och Ressu, en liten minigris som hon kan ha i minuppletandet. Jag vet nog vad jag ska göra med den grisen om jag får tänderna på den...  

I dag vill jag bara rapportera att den första krokusen har slagit ut i vår rabatt.

Tolv grader varmt och sol - behöver jag säga mer?

I dag är det en alldeles särskild dag - fettisdagen. Den heter så för att man ska få äta bullar, förklarade matte på morgonen.

Jag förstod att det var därför det låg en hel säck bröd i lekparken. Fast matte sade att det inte var sådana bullar man skulle äta, utan speciella semmelbullar med godsaker i. Så tyvärr fick jag inte smaka av allt det goda brödet i parken.

Men på kvällen fick vi goda hundsemlor, med korv och ost, och lite, lite grädde.

Vi kunde unna oss lite gott för vi har jobbat rejält i flera dagar, tyckte matte.

I lördags var det sökträning för Lydia och då fick jag följa med och valla rutan, och innan vi åkte hem tog vi en skogspromenad.

I söndags fick jag stanna hemma och vila, men Lydia och matte åkte i väg på spårkurs. Det var första kurstillfället då de fyrbenta deltagarna fick vara med. De fick varsitt 75-meters spår och det klarade Lydia utan större problem. Och så fick de göra uppletande i miniruta, tre gånger tre meter.

De fick hemläxa också, så i går tog matte med oss till Ågesta så att Lydia kunde gå ett spår. Vi hade stämt träff med Rolle och Ressu och vi fick allihop göra mini-uppletande. Vi avslutade med en lerig promenad, så när vi kom hem blev det sanering av både pälsar och kläder.

Det var extra lerigt eftersom det kom ordentligt med snö i förrgår kväll, som tack och lov smälte bort under morgonen. Nu vill vi inte ha vinter utan vår. Och enligt vädergubbarna på tv ska det bli sol och vår till helgen. Det ser vi fram emot!!!!

Nu är även Lydia vårklädd.

Det är väldigt vad mycket av henne som försvann! Hon misstycker inte utan tycker att livet blivit lättare. Fast det får nog bli täcke på om det blir minusgrader. Men det ska det såklart inte bli. För i morgon börjar VÅREN! Då är det nämligen 1 mars.

Häromdagen sade matte att jag började se alldeles för lurvig ut. När det blir vår och ljust ute måste du snygga till dig lite, sade hon. Det hon menade var att hon tänkte snygga till mig lite.

Jag måste erkänna att det började bli lite svettigt vissa dagar.

Och vill man bli fin måste man lida pin. Först kardning och sen dusch och schamponering. Det måste finnas nåt enklare sätt...

Ja, en viss skillnad blev det. Till det bättre eller sämre? Döm själva, men jag måste säga att livet känns lite lättare nu.

Till exempel orkar jag bråka mer med Lydia. I dag hade hon hittat ett äpple. Ni som brukar läsa min blogg vet att jag brukar dela med mig av mina äppelfynd till Lydia. Eller rättare sagt, hon snor det jag tappar när jag tuggar. Men tror ni hon bjuder tillbaka?

Sällan, jag tiggde och tiggde, men till slut fick jag försöka avleda hennes uppmärksamhet.

Det funkade! Nu är äpplet mitt!

Hmpf, säger Lydia. Jag hade ju det först!

Så då lät jag henne få sista smakbiten.

Jag tänkte ta mig lite yoghurt i stället.

Men då kom Lydia och retades och kallade mig snaggis! Fast jag vet ju vem som står på tur...  

Skrattar bäst som skrattar sist!

I går var det final i På spåret, som är mattes favoritprogram. Och jag gillar också det, för då brukar jag få något gott att tugga på. Nu när det fredagsnöjet är slut så bestämde matte att vi får spåra lite själva i stället.

Fördelen med en snöfri vinter är att det går bra att spåra ute i markerna.

Vi åkte ut till Öran, och där la matte två spår, ett till mig och ett till Lydia. Medan spåren låg till sig gjorde vi en promenad i skogen. Och sedan fick jag gå mitt spår först. Det var cirka 200 meter långt, enligt appen Runkeeper.

Det var säkert minst sex år sedan jag spårade senast, och jag har ju överhuvudtaget inte spårat så mycket i livet. det är ju mest sök som jag ägnat mig åt. Men jag hade inte glömt hur man gjorde.

Tre pinnar hade matte lagt ut och jag hittade dem allihop!

Sedan var det Lydias tur. Det var bara andra gången i livet som hon fick prova på att spåra, så hennes spår var bara 100 meter. Som ni ser har matte snitslat väl, så att hon inte ska gå vilse, ifall Lydia tappar spåret. Men det gjorde hon naturligtvis inte.  

En enda liten pinne låg det i Lydias spår. Matte ville testa och se vad hon gjorde när den dök upp. Och Lydia nosade på den och det gjorde matte stor affär av, bjöd på korv och berömde.

Det var för att Lydia skulle lära sig att en pinne som luktar människa i spåret, den ska man ta vara på och byta mot något smaskigt.

I slutet på Lydias spår låg en Nalle Puh! Vilken kul överraskning!

Varken matte eller Lydia kan ju så mycket om att spåra, och för att lära sig mer ska de gå kurs under våren.

 Helt okej för mig, för jag räknar med att när det blir dags att göra hemläxa, så blir det kanske ett och annat spår åt mig också!

Förresten kan jag berätta att i onsdags var jag och Lydia hos hundtandläkaren. Och det bästa av allt: Hon kom fram till att vi inte behövde någon tandbehandling, inte just nu i alla fall.