Nu undrar ni kanske vad det är för sandlåda med två små myror som matte fotograferat. Men om ni tittar riktigt nog kanske ni känner igen dem. Det är ju jag och Lydia.

Vi har varit på vandring i öknen tillsammans med släktingarna Rolle och Ressu.

Ja, våra mattor var med också, såklart.

Tur att Lydia har lite vitt i pälsen. Annars hade hon nästan försvunnit i ökensanden.

Här kollar Rolle och jag in en spännande doft. Kamel, kanske?

Det är inte lätt för oss killar att hitta lämpliga ställen för att lyfta på benet i öknen.

I bland övergick öknen i berg.

Vi var varma och trötta och letade efter vatten.

Ressu prövade att gräva en brunn, men det gick inget vidare.

Ska vi gå under av törst här i ökenhettan, tänkte han?

Men det kanske finns hopp?

Lydia har hittat lite, lite vatten. Tillräckligt för att fukta tungan och magen.

Och sedan hittade vi mer vatten, så att alla kunde släcka törsten.

Lite gult kanske, men det smakade helt okej. Och snyggt saffransfärgad blev man på köpet.

Jag ska kanske avslöja att det inte var någon riktig öken, utan ett gammalt nedlagt sandtag som vi utforskade.

Ressu var lite kärlekskrank, för det är så många löptikar i hans kvarter.

Men Lydia sade stopp. 

Ta dig inga friheter, fräste hon.

Fast de var goda vänner ändå, förstås.

Jag råkade komma ifrån de andra och hamnade i botten på en ravin när de var uppe på sandåsen. Och så ropade matte på mig. Hon trodde nog att jag skulle ta en omväg upp till henne, men nejdå, Jag tog raka vägen uppför backen.

Det var BRANT, kan jag tala om, mycket brantare än det ser ut på bilden.

Pust, bara en liten bit kvar nu.

Sådär, uppe på toppen. Inte illa kämpat av en 13-åring, eller hur?

När vi hade traskat runt i "öknen" länge och väl tyckte mattorna att vi hade förtjänat ett dopp.

Så då åkte vi till en sjö som heter Gömmaren.

Här hämtar jag en pinne. Egentligen tror jag mattorna var mest intresserade av att vi skulle skölja bort saffransfärgen och sanden innan vi åkte hem.

Lydia ville som vanligt inte simma, men hon gick ut och la sig ner i vatten för att svalka sig.

Rolle och Ressu simmade gärna, i synnerhet Ressu som älskar att hämta pinnar. Men när han kommer i land står Rolle redo...

...att ta över stafettpinnen.

Ja, det var en riktigt härlig majdag vi hade med bästa släktingarna! Vi ser fram mot nästa gång.

Annars har vi gjort lite av varje. I går var Lydia och jag hos veterinären och fick våra årliga sprutor. Och så fick matte recept på tabletter som vi ska äta för att hålla fästingarna borta. Det ska bli spännande att se om det funkar.

I dag är det jag, Totti, som tagit över bloggen igen. Och bytt lösenord. Så det så.

I dag tänkter jag berätta om våra nya grannar.

Herr och fru nötskrika.

De har flyttat in under takfoten på huset rakt över gatan.

Det är bråda tider att få hemmet färdigt innan ungarna kommer. Det är en riktig byggboom på gång.

Och så har de kanske hört talas om att rotavdraget ska trappas ner. Det byggs för fullt nu i alla hus omkring oss.

Undrar om det är inflyttningsfest snart?

Lite bark kan vara bra at täta med.

Varje dag kommer de med nya kvistar.

Det har varit andra spekulanter där och tittat också, men de blir raskt bortmotade.

Jag hoppas att de nya grannarna inte är alltför högljudda, namnet till trots.

Nä, nu tycker jag, Lydia, att det har handlat alldeles för mycket om Totti här i bloggen. Så nu vill jag faktiskt få lite egentid här. Därför har jag hackat mig in!

Jag tänkte berätta om utflykten som jag gjorde till stan i dag, tillsammans med matte och släktingarna J och I som kom på besök.

Vi skulle till Kungsträdgården och spana in den vackra körsbärsblommen.

Matte ville förstås att jag skulle posera bland blommorna. 

Så då gjorde jag det, tålmodigt.

Det fanns andra spännande saker att upptäcka: nappar, pappersservetter, tappade glassar...Ni kan inte ana vad mycket godsaker folk dräller omkring sig när de ska titta upp i luften på blomsterprakten.

En hel del blomblad hade blåst ner på marken också.

Jag passade på att pryda mig lite grann. Man vet ju aldrig när det kan komma någon snygg lagottokille och gå förbi.

Vi promenerade i Gamla stan också, och där skällde jag ut en hund som satt utanför en butik. Matte sa att han inte var riktig, bara en hundstaty, men det kan man nog inte lita på. bäst att sätta sig i respekt.

Och så fick jag åka tunnelbana fram och tillbaka till stan. Inte undra på att jag var lite trött när jag kom hem. Det tar på krafterna att spana in allt folk och allt spännande som finns i City. Det var nog tur att Totti inte följde med. Han börjar bli lite till åren, och tyckte nog det var skönt att stanna hemma hos husse./Lydia. 

Jaha, så har man hunnit bli 13 år och två dagar gammal. Firandet och alla grattishälsningar börjar klinga av. Synd, tycker jag. Det kändes skönt att bli uppvaktad. Och att få presenter.

Jag fick en fin boll, av amerikansk typ, lite oval.

Jag njuter av känslan av att äga en ny, otuggad boll som är min och bara min.

Lydia fick en tröstpresent. Ni vet ju hur det är med småsyskon, de blir så ledsna och förstår inte att de måste vänta tills det är deras födelsedag.

Jag erbjöd mig att visa henne hur man leker med den , men hon ville prompt ha den för sig själv.

Så då lekte jag lite med min röda, amerikanska boll.

Jaaa, jag tar lyra!!

Sen var det dags för höjdpunkten. Att undersöka vad som fanns inuti bollen.

Underbar, härlig vit ludd. Det bästa jag vet är att dra ut inälvorna ur bollen. Lydia tittar avundsjukt på.

Lydia ville låna den lite, så då fick hon det.  

För jag ville ju undersöka om det fanns vitt ludd i hennes boll också.

Och det fanns det! Vilken härlig födelsedag! Matte och husse vet precis vad en lagotto vill ha. Att det sedan bjöds på lite leverpastej var ju inte illa det heller.

I dag är det en alldeles speciell dag. Det är min (Tottis) födelsedag. Och inte vilken födelsdag som helst. Jag fyller tonåring: 13 år!!

Matte ville att jag skulle posera bland blåsippporna för en födelsedagsbild. Men det tycker jag är tråkigt. Det syns kanske på bilden.

Jag hade en mycket bättre idé. Jag sa åt matte att jag ville posera med min röda boll. Det är mycket roligare, och passar en nybliven tonåring mycket bättre än att sitta bland blommorna. Det känns ju lite gubbigt. 

Tjoho!

Var är du, bollusling? En kvist skymmer sikten.

Matte tog en liten födelsedagsfilm också, så att ni kan se att jag fortfarande har spring i benen!

I övrigt kan jag rapportera att vitsipporna har slagit ut och att våren fortsätter sin framfart.

Jag har läst mycket i tidningarna om Arthur, gatuhunden som slog följe med ett gäng extremsportare i Ecuador och fick följa med dem hem till Sverige.  

Medier i hela världen har uppmärksammat hans öde och i veckan fick han lämna karantänen och flytta in hos sin nya familj.

 

Nu ryktas det om att det ska bli film om hans liv. Matte tycker att jag ska söka rollen som Arthur.

Jag är lik Arthur, tycker matte.

Jag håller med och jag tror att jag skulle klara rollen med glans.

Skitig gatuhund kan jag spela utan problem. Och scenerna där Arthur hoppar i vattnet och simmar bredvid kanoten får jag inga problem med. Det vet de som har följt min blogg ett tag. Däremot tror jag att att inledningsscenen där extremsportarna träffar Arthur för första gången och bjuder honom på en köttbulle blir knepig. Den kräver nog både repetitioner och många omtagningar.  

Däremot kommer jag att kräva stunthundar om det kommer till farliga scener och möten med vilda djur. Till exempel som i filmklippet nedan. Ruggigt.

Gissa vems tur det var att få sommarfrisyr den här veckan?

Mycket riktigt, Lydia är numera bara en skugga av sitt vinterjag. Matte skalade av lockarna i måndags och tisdags. Lite illa valt kanske, med tanke på att SMHI har hotat med snö och minusgrader i morgon. Men det finns ju alltid täcke att ta till om det blir för kyligt.

Så här lurvig var Lydia i fredags, när hon visade upp sin fina pinnsamling. Det här är de senaste månadernas skörd. Nästan varje promenad tar Lydia med en pinne hem. Med jämna mellanrum, ungefär samtidigt som husse och matte åker till återvinningscentralen, försvinner pinnsamlingen och då måste Lydia börja om på nytt.

Så här slank och lätt känner sig Lydia nu.

Inte mycket päls kvar.

Det är en fördel när man vill bada, för man torkar så snabbt när man är korthårig. Därför passade Lydia på att ta ett dopp i Mälaren i går. "Jätteskönt i vattnet, kom i", lockade hon.

Men jag höll mig på torra land. Jag badar bara när jag är varm, och riktigt så svettigt är det inte än, även om den här veckan har bjudit på behagliga 9-10 plusgrader. 

Min päls har vuxit ut lite sen jag klippte mig. Det syns tydligt sedan Lydia snaggades.

Och vi fortsätter att leta vårtecken, så klart, även om inte alla fastar på bild. I går såg vi årets första citronfjäril, i dag den första myran och scilla har börjat lysa blå på sina ställen i trädgårdarna. Och snart är det vårdagjämning! 

Nu kan jag anmäla att våren är här på riktigt. I går, 10 mars, såg jag vårens första blåsippor.

Här är de, fångade med mattes mobil.

Jag har roat mig med att kolla bakåt i bloggen och se när vi hittade årets första blåsippor de olika åren. Det är på samma ställe varje år:

2015: 10 mars

2014: 12 mars

2013: 9 april

2012: 18 mars

2011: 4 april

2009: 13 april

2008: 31 mars

Som ni ser var det rekordtidigt i år. Om det beror på växthuseffekten eller inte har jag inte en aning om men vi gläds lika mycket varje gång.

I dag hittade vi också årets första tussilago:

Det var vid Haninge Brukshundsklubbs stuga. Vi var där i dag för att - kryss i taket - träna lite lydnad. Det var första gången sen i oktober. Med tanke på det långa uppehållet så gick det riktigt hyfsat. Det blev en platsliggning också, men då satt jag i bilen, så den slapp jag. Lydia låg nästan två minuter. När det bara var några sekunder kvar spratt hon till och måste sätta sig upp och klia sig lite.

Matte hade också lagt ett litet spår till Lydia, för att se om hon kom ihåg hur man gjorde. Och det gjorde hon. Hon spårade till slutet och nosade även på en pinne som matte lagt ut halvvägs. Fast så särskilt snyggt såg det ju inte ut. Inte höll hon sig i spårkärnan trots att spåret legat ett par timmar.

Det blev en härlig skogspromenad också, tillsammans med Rolle och Ressu och deras matte.

Det var soligt och skönt.

Ressu och Lydia på stenen. hoppas på godis.

Rolle tränar kryp.

På ett ställe låg det snö kvar. där kastade Rolles och Ressus matte ut godis som vi fick leta efter.

Ett mycket trevligt initiativ, måste jag säga.

Ressu är precis som jag. Älskar att rulla sig i snön, och helst äta sig otörstig samtidigt.