Nytt år - nya möjligheter. Och just nu, när allt smällandet håller på att klinga bort, så känns allt möjligt. Så känns det alltid när man gått igenom en prövning, eller hur.

Men nyårsaftonen förlöpte tystare än vanligt, och jag kunde njuta av mys i tv-soffan och en och annan godsak nästan hela kvällen. När det började smälla som värst skällde jag upprört, och när inte det hjälpte så sökte jag skydd under torkställningen i badrummet. Men jag kunde gå ut i trädgården för nödvändiga naturbehov både klockan 19 och 00.30, utan bomber och granater. 

Tidigare under nyårsaftonen var matte och jag ute i skogen för en ordentligt rastningsrunda, utan oljud. Härligt att få springa fritt och nosa. Fast jag saknade Totti. Det var alltid roligare när han var med, och jag kunde jaga efter honom eller lägga mig i bakhåll.

I brist på hans sällskap fick Nalle Puh följa med. Matte gömde honom och så fick jag leta upp honom.

Det svåraste var att sitta still och vänta medan matte gömde.

Hittad! Ursäkta den dåliga bildkvalitén. Matte orkade inte bära med tunga kameran.

Och så en gissningstävling.  

Vad tror ni detta kan vara? En fjäder?

Nej, det är en nyårsraket, fotad från vardagsrumsfönstret. Matte testade lite långa exponeringstider på fyrverkeriet. Här är några av resultaten:

Fyrverkerier är vackra också. Synd att de måste smälla så högt.

Äntligen är det vinter! I går kväll föll den första snön för den här vintersäsongen.

I dag var det sol, så då passade vi på att ta lite bildbevis.

Inte var det mycket snö, men den räckte att kyla nosen i.

Och det är inte så djupt att den röda bollen försvinner.

Något som inte är så bra med snön är att jag får ligga på värmegolvet i badrummet och tina bort snön från benen efter promenaderna. Och då tenderar husfolket att glömma bort mig. Redan första gången, i går kväll lät de mig ligga där alldeles för länge.

Så i dag protesterade jag med jämna mellanrum, så att de inte skulle glömma att jag var instängd.

Om ni undrar över julen, så kan jag berätta att den avlöpte väl, med en och annan köttbulle och prinskorv som hamnade i rätt skål. 

Jag var lite konfunderad över min julklapp. Det var ett horn som matte köpt på den stora hundutställningen. Det är meningen att man ska gnaga på det och det räcker länge, enligt försäljaren. Jag har provgnagt lite, men måste säga att jag hade nog föredragit någon smarrigare present. Ett grisöra till exempel.

Nu blickar jag med bävan fram mot årets värsta dag, nyårsafton. Det har redan börjat knalla lite på håll på kvällarna. Jag återkommer med rapporter om hur den avlöpt.

God Jul

önskar

Lydia med flock

I dag var det lika varmt, eller kallt, som på midsommarafton, 13 grader. Så därför passade matte på att frisera mig utomhus.

Man vill ju vara fin till jul. I kväll ska jag ta det stora julbadet. Tur att det är varmt, så man inte får istappar i mustaschen på sista kvällspromenaden.

På självaste Luciadagen, i går, skulle jag ha jobbat som ambassadör för rasklubben i lagottomontern på den stora hundutställningen i Älvsjö. Ett tungt uppdrag, bland 8 000 hundar och ännu fler besökare. Men eftersom matte blev tvungen att jobba så blev det inget av det.

Men matte tog sig ändå tid för ett snabbesök på utställningen, efter jobbet. Och då kollade hon in lagottomontern.

Och där var bilder på en rad bekanta. Rolle och Ressu bland andra.

Och så jag! Så fick jag sitta i montern, bildligt om än inte bokstavligt talat.

Och jag blev inte lottlös. Matte kom hem med diverste godsaker och en ny, fin fäll som jag har i min bädd. Mjuk och skön och otuggad, till skillnad från den gamla. vi får se, kanske jag smakar på den här också. När ingen ser...

Min gamla fäll började bli lite luggsliten.

I dag är det andra advent. Nu ska jag berätta hur vi firade den dagen.

Vi tände två ljus, såklart.

Och så bakade vi pepparkakor. Lagottopepparkakor.

Men, sa jag till matte, det är något konstigt med den här plåten.

Titta själva! En katt har smugit sig in bland herme..., förlåt, lagottona.

Jag såg genast till att avlägsna den, och det passade ju bra, för inte vill jag provsmaka hundpepparkakorna. Man är väl ingen kannibal heller?

Efter baket åkte vi och hälsade på en riktig hund. Känner ni igen honom?

Det är ju min kompis Benny,fotad bakifrån. Trodde ni kanske att det var en ny, lurvig bekantskap?

Benny var väldigt intresserad av mig i dag. Han kanske kände att det inte var så länge sedan jag löpte.

Men jag sade tydligt åt honom att hålla sig på behörigt avstånd. Så det gjorde han...för det mesta.

För övrigt kan jag berätta att det har blåst väldigt den senaste veckan. Förra helgen var det stormen Gorm och nu i fredags var det Helga som stoppade tåg och släckte ljuset i många hus. inte hos oss dock.

Så särskilt vintrigt är det inte. I dag var det plus tolv grader och regn till och från.

Fågelrestaurangen har trots värmen öppnat för säsongen. Hackspetten låter sig väl smaka av talgbollarna.

De senaste åren har ju fågelrestaurangen hållit stängd, eftersom den blev populär även hos råttorna.

Men nu har husse konstruerat en håv som ska samla upp spillet från fröautomaten. Kanske kommer inte råttorna att lockas fram då. Vi håller tummar och tassar för det, eftersom det är roligt att titta på småfåglarna. Och de lockar fram grannkatterna som ligger och smyger i häcken. Och det tycker jag är spännande. Då kanske man får chansen att smaka på en riktigt katt, och inte bara pepparkakskatt eller lussekatt. 

Hej igen, nu tänker jag berätta om mattes och min trevliga utflykt i dag, tillsammans med Rolle och Ressu och deras matte.

Vi inledde med en promenad på golfbanan i Ågesta. Härliga vidder att springa på och tomt på golfspelare.

Det var någon minusgrad och härligt frostigt i gräset.

Här och var fanns det lite hål som inte hör golfspelandet till. Vi misstänker vildsvinen.

Som tur är såg vi inga vildsvin.

Vi såg inga harar heller, men det fanns gott om lämningar efter dem. Sånt naturgodis tycker jag om.

Jag letade naturgodis mest hela tiden, men Rolle var lite besvärande närgången. 

På den frusna dammen låg det några godbitar. Rolle och Ressu var lite tveksamma till om isen höll. Eller så kanske de ogillade halkan.

Rolle vågade sig ut men Ressu är fortsatt skeptisk.

Jag testar, jo, isen höll. Första ispromenaden den här vintern.

Vi njöt av decembersolen.

Efter promenaden skulle mattorna fika, så då fick vi sitta i bilarna en stund. Därefter tränade vi lydnad, med bland annat framförgående och budföring. Rolle skötte sig perfekt på budföringen, men jag har lite svårt att sitta ner och vänta på belöning hos mottagaren. I övrigt var matte nöjd med min insats, i synnerhet som vi i dag tränade på Stockholms södra brukshundsklubb, där vi inte varit på evigheter.

Det var första släktträffen utan Totti och det kändes naturligtvis lite sorgligt, men desto mer träningstid fick jag. Det är ju en tröst, även om jag saknar att ligga i bakhåll för Totti och bita honom lite i svansen. Jag vet att han brukade klaga över det, men jag tror att han innerst inne gillade det.

Ja, nu ska jag ta över bloggandet, ett tungt ansvar och ett stort nöje som jag fått ärva efter storebror Totti, som gick ur tiden för några veckor sedan.

Det har varit en sorglig tid, men jag har tröstat matte och husse så gott jag har kunnat. Själv har jag knappt hunnit sörja, det har varit så mycket att ta hand om. Nu har jag ju ensam ansvar för att hålla igång husfolket. Och ska det bli någon godbit vid kaffebordet får jag minsann tigga ihop den själv. Förut har jag ju kunnat överlåta det jobbet till Totti, och bara kommit fram när det är dags för utdelning.

Men livet går vidare och nu ska jag berätta hur det var i dag när vi skulle åka ut till Färingsö och hämta julglöggen som husse beställde för flera månader sedan.  

På vägen ut stannade vi vid Drottningholm och hundöarna, för att jag skulle få springa lite. 

Det var massor av andra hundar där, minst flera dussin.

Jag är ju lite blyg av mig och höll mig mest til husse och matte. Här var det en stor bjässe som ville bekanta sig med mig.

Jag tyckte det kändes tryggast att hålla mig på andra sidan husses ben.

Den här lilla beaglen var inte det minsta rädd för den stora, franska damen.

Fast hon verkade inte vara så trakterad av hans uppvaktning.

En massa andra hundar fanns det där.

Många sprang väldigt fort.

En del hade kläder på sig, för det var faktiskt någon minusgrad.

Den kärleksfulle beaglen ger inte upp.

En del brottades

Eller så kanske de dansade lite

Många njöt verkligen av att få springa fritt på kungens ägor.

Jag sprang också, fast allra helst hade jag velat att husse och matte skulle kasta boll med mig. Fast de hade glömt att ta med någon boll.

Typiskt att de skulle glömma bollen. Jag tycker det är mycket roligare att kasta boll än att leka med okända hundar.

Fast den här parveln hade jag nog kunnat tänka mig att leka med en stund. Valpar gillar jag. Men han skyndade vidare för att bekanta sig med andra.

Så jag fick fortsätta knata runt på egen hand.

Här tyckte jag att husse kunde bjuda på en godis.

Men det var fler som var godissugna, så det blev ingen godisutdelning. Kanske lugnast så.

Är det säkert att du inte har något gott i handen, husse? Den kärleksfulla beaglen förnekar sig inte.

Typiskt att de skulle komma och störa när jag skulle tigga godis.

Men då tycker jag att vi åker vidare husse, det är så bråkigt här.

Så då fortsatte vi färden ut till Äppelfabriken.

Där hämtade vi julglöggen, och köpte lite äppelmust, så nu är vi rustade för advent. Och nästa helg är den här!