Nu undrar ni kanske vad det är för sandlåda med två små myror som matte fotograferat. Men om ni tittar riktigt nog kanske ni känner igen dem. Det är ju jag och Lydia.

Vi har varit på vandring i öknen tillsammans med släktingarna Rolle och Ressu.

Ja, våra mattor var med också, såklart.

Tur att Lydia har lite vitt i pälsen. Annars hade hon nästan försvunnit i ökensanden.

Här kollar Rolle och jag in en spännande doft. Kamel, kanske?

Det är inte lätt för oss killar att hitta lämpliga ställen för att lyfta på benet i öknen.

I bland övergick öknen i berg.

Vi var varma och trötta och letade efter vatten.

Ressu prövade att gräva en brunn, men det gick inget vidare.

Ska vi gå under av törst här i ökenhettan, tänkte han?

Men det kanske finns hopp?

Lydia har hittat lite, lite vatten. Tillräckligt för att fukta tungan och magen.

Och sedan hittade vi mer vatten, så att alla kunde släcka törsten.

Lite gult kanske, men det smakade helt okej. Och snyggt saffransfärgad blev man på köpet.

Jag ska kanske avslöja att det inte var någon riktig öken, utan ett gammalt nedlagt sandtag som vi utforskade.

Ressu var lite kärlekskrank, för det är så många löptikar i hans kvarter.

Men Lydia sade stopp. 

Ta dig inga friheter, fräste hon.

Fast de var goda vänner ändå, förstås.

Jag råkade komma ifrån de andra och hamnade i botten på en ravin när de var uppe på sandåsen. Och så ropade matte på mig. Hon trodde nog att jag skulle ta en omväg upp till henne, men nejdå, Jag tog raka vägen uppför backen.

Det var BRANT, kan jag tala om, mycket brantare än det ser ut på bilden.

Pust, bara en liten bit kvar nu.

Sådär, uppe på toppen. Inte illa kämpat av en 13-åring, eller hur?

När vi hade traskat runt i "öknen" länge och väl tyckte mattorna att vi hade förtjänat ett dopp.

Så då åkte vi till en sjö som heter Gömmaren.

Här hämtar jag en pinne. Egentligen tror jag mattorna var mest intresserade av att vi skulle skölja bort saffransfärgen och sanden innan vi åkte hem.

Lydia ville som vanligt inte simma, men hon gick ut och la sig ner i vatten för att svalka sig.

Rolle och Ressu simmade gärna, i synnerhet Ressu som älskar att hämta pinnar. Men när han kommer i land står Rolle redo...

...att ta över stafettpinnen.

Ja, det var en riktigt härlig majdag vi hade med bästa släktingarna! Vi ser fram mot nästa gång.

Annars har vi gjort lite av varje. I går var Lydia och jag hos veterinären och fick våra årliga sprutor. Och så fick matte recept på tabletter som vi ska äta för att hålla fästingarna borta. Det ska bli spännande att se om det funkar.