I går var vi vid Klubbensborg och sjöng in våren, men i morse såg det ut så här i rabarberståndet:

Snö!

Ja, det lilla som kom har smält bort, men det är kallt och ruggigt ute. Då är det skönt att tänka tillbaka på sommaren, det vill säga i måndags.

Då var vi på utflykt till Gålö havsbad med Rolle och Ressu - en härlig dag!

Men först var vi och spårade. Och jag måste säga att av oss tre i familjen var det bara en som fick godkänt.

Lydia fick börja. Hon fick ett så kallat motivationsspår, eftersom hon inte haft någon lust att spåra sista tiden. Sus, Rolles och Ressus matte, stod och höll henne  kopplet medan matte försvann in i skogen och gick ett spår.

När matte kom tillbaka var Lydia jättesugen på att se var hon hade varit. Hon drog i väg i spårlinan i full fart. Men tyvärr tröttnade hon väldigt snabbt, och började rota i buskar och gräva i stället.

Därefter var det min tur att gå ett spå som legat till sig en stund.

Det började med att matte inte hittade startsnitseln, men hon var ganska säker på var den suttit så hon selade på och visade mig på spåret. Hon skymtade nämligen en snitsel längre bort, och förstod att spåret måste ha gått åt det hållet. Jag gjorde så gott jag kunde, men hittade inte pinnen som matte "visste" att hon hade lagt halvvägs mot snitseln. 

När vi kom fram till snitseln svängde jag av åt höger, och matte visste att spåret gick åt det håller, fast hon tyckte att vinkeln blev lite snäv, inte 90 grader som hon trott. Nåväl, nu spårade jag på bra, utan att tveka, och hittade pinne nummer två och slutet. Fast matte var ju förundrad över att spåret kändes så kort.

När vi gick tillbaka för att leta efter pinnen jag missat hittade hon startsnitseln. Den satt inte alls där vi hade börjat, och inte undra på att jag spårade lite tveksamt och inte hittade pinnen. Det fanns nämligen inget spår där, det gick en bra bit åt vänster. Det var därför spåret blev lite avkortat, vi hade siktat mot en snitsel halvvägs.

Ja, vimsiga förare det ska man inte ha med sig när man ska spåra, den saken är klar. Och den ende som fick godkänt i vår familj, det var jag!

Ressu spårade naturligtvis strålande, som vanligt!

Rolle gjorde också bra ifrån sig. Han fick spåra på fält.

Därefter åkte vi allihop till Gålö havsbad och svalkade oss.

När Lydia väl hade jagat bort gässen hade vi stranden för oss själva.

Vi badade av hjärtans lust

Mattorna hade tagit med badleksaker som de kastade. Här är det Ressu som hunnit före mig.

Och här har försöker Lydia få Rolle stt släppa ifrån sig bollen

Det som är bra med stranden är att det är så långgrunt, så man behöver inte simma, för mattorna orkar inte kasta grejerna så långt ut. Och det är fortfarande lite för kallt i vattnet för att det ska vara riktigt hälsosamt att simma för mycket.

Vi hade riktigt, riktigt kul! Här är ett litet bildsvep. Om man klickar på bilderna så blir de större:

En del av bilderna har Rolles och Ressus matte tagit, tack för att vi fick låna dem!