Här har det inte hänt så mycket den senaste veckan, förutom att våren har kommit med stormsteg. Det blommar och spirar och grönskar överallt. Matte har varit lite hostig, så någon hundträning har det inte blivit. Anledningen till att hon blev krasslig var nog att hon gjorde en båttur i skärgården i söndags. Det var en härlig utresa i solskenet, men på hemresan hade det blåst upp kalla vindar, och enivs som matte är ville hon inte gå ner under däck, utan huttrade i vinden. Det straffade sig.

Anledningen till att hon höll till på däck var örnspaningen. Hon ville ju inte missa en enda havsörn. Här på bilden ovan syns en av dem, i toppen på ett av träden, knappt synlig. Det var det som var problemet. Örnarna höll sig på behörigt avstånd och mattes objektiv räckte inte riktigt till för att fånga dem.

De satt på kobbar och skär.

Bara man var observant så hittade man dem.

En del flög lågt.

Andra flög lite högre.

Andra flög ännu högre.

Medan vissa svävade riktigt högt upp i skyn.

Den här satt länge stilla, så matte började fundera på om den var uppstoppad.

Men så rörde den på sig.

Och så lyfte den...

...bara för att slå sig ner i ett träd en bit bort.

 Ja, många örnar blev det under dagen. 29 örnobservationer, sade turledarna från Ornitologiska föreningen. Fast det behöver ju inte betyda att det var 29 olika havsörnar de sett. Vissa fåglar kan ju ha visat sig flera gånger.

De såg en massa andra fåglar också: skräntärna, svarthakedopping, alfågel, ejder, trana, storskrake, småskrake och många fler. Fast några vidare bra bilder blev det inte, så de ska vi bespara er.

Fågelskådarna blev själva uttittade också. Den här sälen undrade nog vad det var för sällskap som dök upp i den annars väldigt folktomma skärgården, där isen just försvunnit och fritidsbåtarna ännu inte vågat sig ut.

Ja, i brist på bilder på Lydia och mig fick ni hålla till godo med detta.