Nu ligger man här, väldoftande och lite däst efter middag och lite lördagskvällsglass, och tänker tillbaka på en angenäm dag. Jag haltar visserligen lite på höger fram, men det släpper när jag gått en liten stund. Men det kan man alltid utnyttja till att smälta ett mattehjärta, i kombination med en olycklig blick kan lite hälta resultera i en extra godbit.

Det var inget sök idag. I stället skulle vi träna lite uppletande. Lydia skulle få prova på för första gången.

 Hon är redo, och får se hur Camilla kastar upp en grej i luften och låter den landa på backen. Se är det meningen att Lydia ska rusa ut, plocka upp grejen och hämta in den till matte.

  Jag kan ju säga att det enda Lydia klarade av var själva rusandet. Det är hon bra på.

  Men hämta grejer hade hon ingen lust med.

  Sen fick hon stå bunden vid ett träd och så skulle jag visa hur det ska gå till, trots att jag är halt. (fast det hade jag glömt då). Några grejer lades ut nära stigen, så att jag inte skulle behöva springa så långt.

  Jag hittade ju lätt och en plätt.

  Jag kommer, matte.

Jag försökte visserligen smyga mig undan bakom en buske och dissikera en leksakskanin, men då blev matte sur.

(Tack snälla Martin för att du fotade mig och Lydia).

Här talar Alizz om för Frodo att detta är hennes skog och att han får hålla sig i skinnet. 

Efter uppletandet gick matte, Lydia och jag en lite sväng i skogen så att Lydia skulle få springa av sig lite.

  Då ägnade hon sig åt sin favoritlek, att bita mig i svansen.

  Många spännande dofter var det. Observera att ljungen börjar bli lila.

  Härliga mossiga stenar att klättra på   Här var det dags för lite svansbitning igen. Mycket ska man stå ut med.   Lydia blev i alla fall trött för hennes skogspromenad var sju gånger längre än min och mattes.

  Och varmt var det. "Nä, nu går jag inte ett steg till om jag inte får bada", gnällde hon.

  Så då var det ju bara att leta rätt på ett vattendrag.

  Ser ni vad hon piggnade till efter ett dopp? Hon orkar trakassera gamla, halta gubbar igen. En riktig ligist är vad hon är.

Men trots att vi badat så var vi tvungna att duscha när vi kom hem. Även Lydia, för även om det inte syntes att hon blivit brun om benen, så räknade matte ut det efter att ha kikat på min kulör.

Efter badet vilade vi. Det var lugnt och tyst, ända tills mellanmatte upptäckte att hennes godispåse var borta. Den hade legat på soffbordet. Hon hittade den i soffan i källaren, bredvid mig, sönderstrimlad. Sedan grubblade både hon att matte på vem som var tjuven. Jag hade visserligen ertappats med stöldgodset, men å andra sidan har jag ju i mitt långa liv aldrig tagit något från soffbordet. Eller var det Lydia, som är notoriskt tjuvaktig men nu låg och sov i ett helt annat rum? Jag vet, men jag säger inget. Ibland är det bra att vara två, för eftersom de tvåbenta inte vet vem som är skyldig så kan ingen få skäll.

På eftermiddagen upptäckte matte något glädjande också. På SKK:s hunddata hade Lydias röntgenresultat kommit in. Hon var nämligen och röntgade höfter och armbågar för ett tag sedan. Och resultatet var bästa tänkbara: A på höfterna (precis som jag) och ua (0) på armbågarna.

Då kan hon köra vidare på agilitykursen utan oro. Det var andra kurstillfället i torsdags. Då fick hon prova lite hoppkombinationer, slalom, långhopp och säcken. Tunnlarna var ju inget bekymmer, men säcken är lite otäck, tycker Lydia, trots att någon träningskamrat håller upp den när hon ska igenom. Lydia är allt en riktig fegis. Fast höjder är hon inte rädd för, så balansen och A-hindret ska nog inte bli några problem.

Lydnadskursen går också bra, matte och Lydia har ingångar och snabba lägganden som hemläxa. De hann med att öva lite på eftermiddagen. Då får jag tyvärr inte vara med. Jag stör, säger matte. Hmpf....

Nä, jag kanske skulle halta bort till matte och se lite lidande ut. Det kanske lönar sig. Godnatt!