Hej igen, alla trogna läsare. Och ni andra också.

Nu har jag inte skrivit på några dagar, men den här påsken har ju varit som gjord för att lata sig. Varmt som mitt i sommaren. Träden har fått löv och i rabatten blommar tulpaner, påskliljor, pärlhyacinter och löjtnantshjärta.

Lite mindre trevligt är att vi har fått årets första fästingar, Lydia och jag. Så i dag fick vi fästingmedel. Jag har alltid fått Frontline vet, men nu ska det tydligen försvinna. I stället finns Frontline comp, men det vill inte matte ge oss, för det har tydligen tilkommit nya ämnen. I stället köpte hon något som heter Effipro, som ska ha samma substans som i Frontline. Vi får se hur vi och fästingarna reagerar på det.

Man tillbringar allt mer tid ute i trädgården, nu när det är varmare. Och där har jag en hel hink med bollar som jag har samlat på mig genom åren.

När det finns så många bollar kunde man ju tro att det räcker och blir över till oss båda. 

 Men nädå. Lydia vill alltid ha just den bollen som jag har valt ut.

 Ge sjutton i min boll, Lydia.

Men låt bli den, sa jag!

Ha, ha, du kan inte ta min boll!

Tusan också, hur gick det där till?

Se så hon stilar!

Jag tror hon försöker svälja den så att jag inte ska kunna ta tillbaka den.

Hit med min boll, din ligist!

Och har ni sett hålet hon har grävt? Det är en fallgrop som hon tror att jag ska trilla ner i.

 Hon tror att hon är en riktig Zlatan.

 Men jag är en äkta Totti, och snart har jag lurat henne. Jag tar en annan boll.

 Då fjäskar hon och vill ha den i stället.

Och det får hon, så klart. Hon kan trötta ut vem som helst med sitt tjat.

Tuffaste bruden i kvarteret.

 Tur att vi har många bollar.

Man blir ganska trött av en fotbollsmatch. Och törstig.

 Till och med Lydia blev lite matt. Men det går fort över.