Snöblandat regn ute. Som tur är så är det än så länge ett par plusgrader så snön lägger sig inte. För nu är till och med jag trött på vintern.

Ett vårtecken kan jag dock rapportera. I måndags klippte matte av mig vinterpälsen, och det förebådar varmare väder.

Så nu är jag en riktig snaggis. Och skulle det komma en köldknäpp till så får jag väl ta på ett vårtäcke.

Lydia ser plötsligt väldigt stor ut, nu när jag blev ett par storlekar mindre. Men matte har hotat att ta itu med hennes päls i nästa vecka.

Som vanligt så jagar hon mig för jämnan 

Och jag har inte samma skyddande ragg mot hennes attacker.

Jag hittar en pinne i snön

Lydia letar för att se om det fanns en åt henne också, men jag tog den sista pinnstumpen.

Naturligtvis försöker hon smyga sig på mig för att sno den.

Bäst att tugga fort innan hon lägger beslag på den.

Tji fick du, lilla loppa, nu har jag svalt pinnen.

I tisdags var vi på tältträning igen. Lydia gör faktiskt framsteg, om än små. Hon börjar lära sig att sitta kvar om matte tar några steg bort.

Och ännu ett tecken på att hon växer och mognar. Härom dagen föll den sista vassa valpgadden.

Länge har hon förpestat tillvaron för oss med dubbla huggtänder.  

Men att hon fortfarande kan tugga i sig ett och annat visade hon igår, när hon bet sönder husses nya skinnhandskar.  

Att han fått dem av matte som ersättning för ett par som jag råkade bita sönder förra vintern är ju en annan historia. Det var ju en ren olyckshändelse. Jag brukar nämligen få hedersuppdraget att bära in husses handskar när han kommer från jobbet, men en gång glömde jag mig och smakade på dem i stället. Men husse är inte långsint. Jag har fått förnyat förtroende. Och numera slipper jag dela hedersuppdraget med Lydia.

Vad värre är, kom ni ihåg min lilla gris?   

Jag fick den i födelsedagspresent för två år sedan och har varit så rädd om den.  Den var nästan i skick som ny tills Lydia fick fatt i den:

Bilden får tala för sig själv.