Ännu en vacker höstdag är avverkad, med sol, blå himmel och löv som sprakar i gulröda toner. Ett annat säkert hösttecken kan rapporteras: matte har just klippt av mig pälsen.

Nu känner jag mig lätt och fri, och så är det så praktiskt också när man har badat, för då blir man torr nästan på en gång. Fast det har blivit dåligt med bad på sistone. Vattnet har varit grönt och geggigt av blågröna alger, så jag har inte fått doppa lilltån ens.

Fast det är inte roligt att bli klippt. Jag är ju livrädd att matte ska sätta saxen i mitt känsliga skinn. När jag var klar var det Lydias tur på trimbordet.

Men hon den stollan skulle bara bita i saxen.

Matte försökte klippa lite på tassarna, men gav upp rätt snart.

Det viktigaste var att Lydia fick prova på trimbordet, tyckte hon. Och det lilla busfröet skulle bara veta vad som väntar.

Hon har nästan vuxit ur ryggsäcken och förresten vill hon inte bli buren, utan gå själv på promenaderna. Eller rättare sagt springa. Efter mig.

Det är ganska jobbigt att ha en tioveckorsvalp i hasorna hela tiden.

Hon är efter mig hela tiden.

Och hittar jag en pinne vill hon vara med och dela.

Men där får hon tji. Pinnarna vill jag ha för mig själv.

Hon tycker höstlöven är spännande

Och det finns gott om dom, överallt.

Man vet aldrig vad som döljer sig bland löven

Tjoho, en egen Lydia-pinne!

I dag på promenaden träffade jag en gammal bekant: Frodos plastbrorsa Rufus. Han var och hälsade på min extramatte P. Lydia har aldrig träffat Rufus förut men verkade tycka att han var en trevlig prick.

Rufus var lite avvaktande först, med all rätt, för jag hade skvallrat om Lydias vassa tänder.

Men sedan tinade han upp och de lekte lite.

Ja, det är inte lätt att ha en lillasyster att ta ansvar för. Hon är påhittig som bara den och är bara lugn när hon sover.

Växer gör hon så det knakar, 3,8 kilo vägde hon igår, en ökning med 7 hekto på drygt en vecka. Inte konstigt, med tanke på hur hon vräker i sig. Och inte har hon vett att vänta fint på maten heller. Och jag har förgäves försökt lära henne att tigga fint. Hon sätter igång och storskäller så fort hon misstänker att det finns något gott på bordet.

Men ibland glömmer hon faktiskt att äta upp hela frukosten. Då hjälper jag henne med det, för jag är en hygglig storebrorsa.