Nu ska jag fortsätta berätta om vårt trevliga besök på Gotland och tryffelhelgen på Risungs gård. Det var ju inte bara vi som sökt oss dit, utan där var mängder av lagottisar från hela landet, ja det ryktades till och med om utländska besökare.

Och dröm om min glädje när jag fick se några bekanta lockar:

Kung Elliot och Blondin-Stella!

Elliot träffade jag ju förra året, men då var han bara en liten snorvalp. Nu har han vuxit till sig och blivit en stilig grabb.

Och Stella var lika söt som i mina drömmar.

Jag kastade mig genast ner på marken och friade, men fick nobben. Hon mumlade något om att hon var bortlovad till en prins på en vit springare. (Eller var det kanske en vit prins som var en jäkel på att springa?)

Men då kom Doris tillbaka från tryffelsöket, och mitt hjärta smälte.

Jag viskade ljuva ord i hennes öra, och frågade om hon ville bli min.

Hon sade ja, ja, men mattarna och hussarna sade nej, nej, nej! 

Jag fick nöja mig med att kika på henne i utställningsringen på söndagen. Visst är hon söt, det tyckte domaren också.

Elliot verkade inte gilla mig nåt vidare. Han muttrade något om att jag skulle lämna hans tjejer ifred. Jag kan väl inte hjälpa att jag är så stilig och charmig?  

Ja, det hände mycket där på Risungs gård. Jag kommer aldrig att glömma mannen som stekte kalkonburgare. Han såg min längtande blick och kom ut och gav mig en överbliven burgare när matte och husse tog en eftermiddagsfika i lördags. Tänk att det finns så snälla människor! Då gjorde det inte så mycket att jag fick ligga på hotellrummet på kvällen medan matte och husse var på middag i Rute folkets hus och åt en massa god mat.

På söndagen, efter utställningen, smög matte och husse i väg. Och det var då de hade smugglat med sig lilla Lydia. Hon var nämligen en av Risungsvalparna som vi var och kikade på för några veckor sedan.

Hejdå Lydia och Rolle, ropar de.

Valparnas pappa Cleese.

Så gick det till när Ressu fick med sig sin lillebror Rolle hem, och jag fick en lillasyster, Lydia. Matte lurade mig rejält när hon lovade att jag inte skulle få någon lillebror. Det löftet höll hon ju...

Och det var till Lydia matte hade köpt det där kopplet och halsbandet, som inte passade mig.

Innan vi gick ombord på färjan så fick syskonen återförenas en kort stund på Träffpunkt Gotland i Visby.

Och Lydia åt mat som Ulla hade skickat med. Ni skulle bara veta vad en åttaveckorsvalp kan sätta i sig.

Här träffas jag och Lydia för första gången.

Här spanar hon in Ressu. Hon planerade säkert nåt lömskt bakhåll.

Passa dig för pirayagaddarna, Ressu!

Vi hade stor och rymlig hytt på vägen hem, gott om plats för fyra hundar och fyra vuxna. särskilt med tanke på att två av hundarna var väldigt små.

Här törs jag sitta bredvid Lydia när matte håller i henne, annars håller jag mig undan. Lite senare, när jag hade krupit in under soffan för att få lugn och ro, så kröp hon efter. Då skällde jag till en gång, så att hon begrep att hon skulle hålla sig på avstånd. En gång till här hemma har jag behövt säga ifrån med ett kort skall, men hon blir allt mer närgången.

Rolle är en cool kille. Hoppas Ressu inte får det alltför besvärligt.

Ja, så kom vi hem i söndags kväll. Första natten fick Lydia ligga bredvid mattes säng, och tänk, hon var tyst hela natten. I natt fick hon flytta ut till sitt "bo" ute i hallen. Hon vaknade en gång och pep i tio minuter, men sen blev det tyst igen.

I går var hon väldigt försiktig hela dagen. Ville helst ligga i någons knä, eller mellan (eller ännu hellre på) fötterna.

En riktig mes, tänkte jag.

Hon ville också gärna dra sig tillbaka till sin lilla hundkoja. Men igår kväll började hon tuffa till sig och i dag har hon varit riktigt kaxig.

Matte hade köpt en fin fäll som hon skulle ligga på, men det första hon gjorde i söndags var att kissa på den. När hon fick tillbaka den ren och nytvättad  i dag gjorde hon sitt bästa för att äta upp den.

Hon har också fått en fin leksak, som jag har vunnit på nån tävling nångång, och som matte lagt undan till henne.

Men hon tycker bäst om att bita på fingrar och tår.

En sån lillasyrra! Men tvåbeningarna bara skrattar åt henne. Och när hon kissar och bajsar på golvet får hon inget skäll. Och när hon råkar göra något ute, så öser de beröm över henne. Vad det nu skulle vara för märkvärdigt med det?  Det gör jag varje dag.

 När vi ska ut och promenera så behöver hon inte gå själv, utan får åka i en specialgjord ryggsäck som matte lånat av Musses matte. Snacka om bortskämda småglin.

Jag har ännu inte vågat mig fram för att nosa på henne. Då hugger hon säkert pirayatänderna i mina känsliga öron. Kanske kan jag flytta nånstans tills hon vuxit upp? Doris, vad säger du? Finns det plats hos er?