Nu har vi vilat ut. I dag var det dags för nya äventyr. Vi åkte ner till Norrköping för att fira Elin som tagit sin examen som arbetsterapeut.

Jag fick visserligen inte vara med på festligheterna i skolan. Men efteråt åkte bara vi närmaste till Söderköping för besök på det berömda glasskaféet Smultronstället.

Vi tog min nya bil, Lilla Blå.

Riktigt bekvämt hade jag det.

Smultronstället ligger alldeles vid slussen, berättade matte. Men inte Slussen i Stockholm, där mattes jobb ligger, utan slussen i Göta kanal. Tur var väl det, för tänk så mycket glass hon hade ätit annars.

Rätt som det var när vi tittade ner i vattnet började det skumma och fräsa och stiga.

Det var inte översvämning, utan slussöppning.

En båt ville passera.

Smultronstället var ett toppenställe. Direkt när vi fått vårt bord kom kyparen med en skål vatten, och sedan berättade han att alla hundar fick gratis glass!!

Jag kollade snabbt igenom menyn och gjorde mitt val.

Vilken fest det blev!

Här var mellanmattes glass. Den heter Twin Peaks. Det bästa med den var att hon inte orkade äta upp. Gissa vem som fick hjälpa henne? 

Det här var Jans glass. Jag har glömt vad den hette, men god såg den ut att vara.

Här är min glass! Alltså inte den i den gula bananskålen. Det var mattes glass, med  namnet Deja vu. Nä, min glass är den lilla till vänster, i plastskålen. Inte såg den riktigt ut som på bilden jag tittat ut i menyn, men god var den.

Mums, slafs

Det gäller att slicka rent på sidorna

Det var inte dumt

Ett toppenställe det här, matte

Min glass tog slut fort, men som tur är orkade inte tvåbeningarna allt, utan la över i min skål, flera omgångar, så jag blev ändå nöjd.

Smultronstället får fem tassavtryck - högsta betyg i Tottis krogguide

Just nu orkar vi inte skriva så mycket. Mellanmatte Hedvig har tagit studenten så vi vilar upp oss efter allt firande. 

Och det passar bra att vi tar det lite lugnt just nu när stegtävlingen på mattes jobb är slut. 746 279 steg fick hon ihop under de sex veckorna (tror jag det var som tävlingen pågick). Hur många steg jag tog är oklart, eftersom jag inte fick någon stegmätare.

Matte är nöjd och glad i alla fall. Hon slutade som 844 av 14 999 tävlande. Hennes lag vann på jobbet också och blev 48:a av totalt 1 819 lag i hela landet. 

Därför ska vi nu fira med en bit tårta, eller två. Det blev både jordgubbstårta och chokladtårta över från kalaset igår.    

En sån varm och solig nationaldag! Himlen var alldeles flaggblå och gullregnet blommar alldeles flagg-gult. Och så doftar det av syren och kaprifol. Matte blir smått lyrisk. Själv tycker jag det var i lite varmaste laget.

Flaggan ger inte mycket svalka.

Jag firade mest genom att ligga stilla. Fast en rejäl morgonpromenad och en rejäl kvällspromenad blev det.

Matte och husse firade med en italienare _ caffe latte:

Annars kan jag lugna er med att klådan verkar vara på väg att ge med sig. Det har inte kliat lika mycket i dag.  

Jag är lite betryckt. Det har varit några besvärliga dagar. I tisdags drabbades jag nämligen av en enveten klåda. framför allt på högersidan. Jag har kliat och kliat, och ulltussarna har rykt.

Det är jobbigt med klåda.

Först trodde matte att det var en reaktion på fästingmedlet som jag fick i förra veckan, men klådan blev värre och värre. Så igår var vi hos veterinären. Matte blev 800 kronor fattigare, men inte så värst mycket klokare.

Veterinären trodde inte det var allergi, för då skulle det ha kliat på andra ställen på kroppen, än högersidan och benen. Det kunde i och för sig vara ett lokalt angrepp av rävskabb, men hon trodde inte riktigt på det och skrapprover från min hud och studier av min päls visade inga spår av skabb. Om det mot förmodan är skabb, så blir det värre och värre, och då kan vi komma tillbaka, lovade veterinären. Det var ju en klen tröst.

Vad veterinären gissade på, och matte tyckte lät troligare, var att det var något ämne i mitt lerbad i söndags som min kropp reagerade på. Jag blev ju alldeles kolsvart när jag hade badat i Tyresta. Matte schamponerade mig efteråt, men det kan ju tänkas att lite av det obehagliga ämnet fanns kvar.

Därför tyckte veterinären att matte skulle åka hem och bada mig igen, lite noggrannare, och gärna med ett klådstillande schampo som de hade. (Men tyvärr var det schampot slut, visade det sig). 

Idag tog matte därför fram tovskär och karda och angrep alla tovor. Sedan fick jag bada igen, med det gamla vanliga schampot. Klådan hade faktiskt avtagit lite igår och idag. Fast efter badet började det klia mer igen. Så kanske var det schampot jag inte tålde? Fast jag har använt samma i flera år.

Ja, ja, vi får se hur det går. Fast riktigt så mycket som tidigare i veckan kliar det inte. Och det är ju skönt. Men jag tycker nog att veterinären kunde ha gett en annan ordination än schamponering. Någon god medicin till exempel.

Är du alldeles säker på att ett bad är en god idé, matte?

Hur kan du göra så här mot en försvarslös hund?

Jag undrar om inte det här strider mot någon konvention nånstans?

Som tröst fick jag ett nytt halsband häromdagen. Ett stiligt kamoflagefärgat. Det känns lite macho, faktiskt.

Annars har det inte hänt så mycket det här veckan, förutom att det har varit soligt och vi har suttit ute en del. När matte tar ut fika eller lunch i solen  brukar hon ta med lite av min mat, och kasta ut i gräset så att jag får leta rätt på kulorna.  Det är väldigt trevligt, men när vi var hos veterinären passade hon på att väga mig, och det var inte så kul. 17,5 kg. Jag har gått upp 3 hekto sedan jag fick mina sprutor i maj.  Så nu får jag dra in på godsakerna.     

Livet är tungt ibland...  

Apropå godsaker så har jag ännu inte fått veta vem som lämnade tuggsaker i en påse på min trappa. Men jag har mina misstankar. En god vän flyttade från kvarteret den dagen, och hade kanske haft lite storstädning.

Det är skolavslutningstider. Studenterna står som spön i backen och små barn nynnar Den blomstertid nu kommer. Tiden är inne för många nykläckta att prova sina vingar, men det gäller att inte lämna boet innan man är flygfärdig.

Den här kråkungen blev alldeles förskräckt när vi skulle passera på stigen. Skrek och gapade åt mig. Som om jag skulle bry mig om honom. Han går ju inte att äta. Jag har fullt upp med att leta äppelskrott och bullpapper.

Han hade nog lämnat boet lite för tidigt. Precis som den här nötskrikeungen som vi fick syn på när vi var på väg hem från promenaden igår.

Den kunde inte flyga, bara hoppa och flaxa lite. Matte gick hem för att hämta kameran. När hon kom tillbaka såg hon en skata med något tungt i klorna, som den tappade. När hon kom fram såg hon att det var en död nötskrikeunge.

Matte trodde att det var den vi nyss sett, men när hon gick för att kolla så var den kvar. Och inte nog med det, en bit ifrån satt en unge till. Tre små nötskrikor hade lämnat boet utan att kunna flyga. Om det var av övermod, genom olyckshändelse eller anfallande skator förtäljer inte historien.

Föräldrarna flög från den ena ungen till den andra och utstötte små oroliga ljud.

Länge höll de på.

Ett evigt flaxande fram och tillbaka.

De stackars ungarna skuttade fram och klamrade sig fast så gott de kunde.  

En tappade balansen och blev hängande i klorna en stund, men han tog sig upp på grenen igen.

Ja, det är en tuff värld för nykläckta tvåbeningar, med eller utan fjädrar. Faror lurar överallt. Och det är inte alltid föräldrarna kan skydda sin avkomma. Men jag såg två björktrastar jaga iväg en katt. Förmodligen hade den kommit för nära ett bo, och jädrans så ilskna de var. Den for iväg som en raket.