Det är skolavslutningstider. Studenterna står som spön i backen och små barn nynnar Den blomstertid nu kommer. Tiden är inne för många nykläckta att prova sina vingar, men det gäller att inte lämna boet innan man är flygfärdig.

Den här kråkungen blev alldeles förskräckt när vi skulle passera på stigen. Skrek och gapade åt mig. Som om jag skulle bry mig om honom. Han går ju inte att äta. Jag har fullt upp med att leta äppelskrott och bullpapper.

Han hade nog lämnat boet lite för tidigt. Precis som den här nötskrikeungen som vi fick syn på när vi var på väg hem från promenaden igår.

Den kunde inte flyga, bara hoppa och flaxa lite. Matte gick hem för att hämta kameran. När hon kom tillbaka såg hon en skata med något tungt i klorna, som den tappade. När hon kom fram såg hon att det var en död nötskrikeunge.

Matte trodde att det var den vi nyss sett, men när hon gick för att kolla så var den kvar. Och inte nog med det, en bit ifrån satt en unge till. Tre små nötskrikor hade lämnat boet utan att kunna flyga. Om det var av övermod, genom olyckshändelse eller anfallande skator förtäljer inte historien.

Föräldrarna flög från den ena ungen till den andra och utstötte små oroliga ljud.

Länge höll de på.

Ett evigt flaxande fram och tillbaka.

De stackars ungarna skuttade fram och klamrade sig fast så gott de kunde.  

En tappade balansen och blev hängande i klorna en stund, men han tog sig upp på grenen igen.

Ja, det är en tuff värld för nykläckta tvåbeningar, med eller utan fjädrar. Faror lurar överallt. Och det är inte alltid föräldrarna kan skydda sin avkomma. Men jag såg två björktrastar jaga iväg en katt. Förmodligen hade den kommit för nära ett bo, och jädrans så ilskna de var. Den for iväg som en raket.