I dag har jag fått våfflor (eller voff-lor som Ressu så lämpligt döpt dem till). Riktigt smarrigt, måste jag säga.

Är det verkligen sant? En hel voffla? Åt lilla mig?

Mmmm, verkligen på hög tid. Våffeldagen var ju igår.

Som ni ser så är våfflan lite hårt gräddad. Det beror på att matte fick syn på solnedgången och glömde bort våffeljärnet en stund, för kameran.

Solen är på väg ner.

Denna vackra vy kommer senare och senare för varje dag, även om den inte är lika färgrik jämt. Ibland syns ju inte solen alls, för alla moln.

Och på söndag kväll blir det mycket senare, för då har vi gått över till den härliga sommartiden. Vi får se om matte klarar att ställa klockan rätt. Fast hon glömmer nog inte, för hon är vaken när det är dags. Och vet ni vad, sån tur hon har, för hennes arbetsdag (som är en natt) blir en timme kortare utan att hon får mindre betalt. Sånt gläder en småländsk själ.

Själv är jag också glad, för om natten blir en timme kortare betyder det att jag inte behöver vänta på frukosten så länge.