Matte har roat sig med att läsa förslaget till Rasspecifik avelsstrategi (RAS) för lagotto romagnolo, som hon hittat på Lagottoklubbens hemsida. Där står bland annat hur en lagotto bör vara:

"Lagotto är en ursprunglig arbetshund och det är klubbens och uppfödarens uppgift att bevara rasens arbetsegenskaper och värna om dess typiska mentalitet", står det.

"Bland de egenskaper som anses rastypiska och främjar tryffelsökning nämns ofta snabb associationsförmåga, följsamhet mot sin förare, förmåga att arbeta självständigt, uthållighet, ihärdighet och bra luktsinne", fortsätter texten.

Matte tycker att det förklarar varför hon så ofta uppfattar mig som en dubbelnatur. Jag ska både vara följsam mot min förare och kunna arbeta självständigt. Det är därför jag ena stunden kan ha all min koncentration riktad mot henne när vi jobbar, för att i nästa sekund förlora mig i någon god doft en bit därifrån, Jag har bara gett mig av för att arbeta självständigt en stund.

Jag är varken det ena eller det andra, utan både och. En dubbelnatur. Ena stunden studsande som en gummiboll, i nästa stund försänkt i koma. Ibland ytterst foglig och samarbetsvillig och ibland envis och motsträvig.

I RAS står det också att en lagotto aldrig ska visa aggressivitet mot andra hundar och människor.

Det sistnämnda stämmer in på mig. Jag är alltid snäll mot människor och älskar att göra nya bekantskaper. Men hundar...? Matte suckar att hon aldrig vet hur jag ska reagera mot hundar vi möter. Ibland är jag väldigt vänlig och fördragsam, även mot stökiga unghundar. Ibland är jag bara tänder och gurglande morrningar, speciellt om vi möter en okänd rottweiler eller schäfer.

Jag kan vara hur tuff som helst om någon handhund försöker visa dominans. Men andra gånger kan jag vika undan och undvika bråk, vända bort huvudet och vifta lite vänligt på svansen.

För säkerhets skull brukar matte svara "Han kan vara lite grinig" när ägare till okända hundar frågar om deras hund kan få hälsa på mig. Då slipper jag hälsa utan att matte uppfattas som snorkig.

Tikar är en annan sak. De hälsar jag gärna på - för det mesta. Om de inte är stora och vilda. då skyndar jag mig förbi.

Några tumregler är att jag avskyr valpar, tycker ganska illa om unghundar, föredrar små och ljusa hundar framför stora och mörka, gillar spetsiga nosar bättre än trubbiga. Ja, vi har alla vår preferenser. Men ingen regel utan undantag. Ibland träffar jag en stor lurvig svart kille som jag gillar direkt. jag gillar att vara lite oförutsägbar.

Vilken Totti ska jag vara i dag? Blyg och försynt eller storkaxig? Lydig eller upprorisk?