Oj, oj vad fort snön smälter bort. Och så mörkt det blev i ikväll, när inte snön lyste upp lika mycket. Och i helgen är det vårdagjämning, minsann.

I dag regnade det för första gången på länge, men bara lite grann. Och all snö på isen har smält bort.

Det känns nästan som att gå på vattnet

Här står jag faktiskt på bryggan som jag hoppade från i somras, men den syns inte längre. Snön har tyngt ner den så att den är under isen. Eller vad det nu är som har hänt.

Det har hänt nåt konstigt med snön också. Först var det mjuk nysnö. Och sen blev det skare som man kunde springa på. Men nu är det något klafsigt, sorbetaktigt som bär några steg och sedan sjunker man ner med snö upp magen. Ganska besvärligt att ta sig fram i.

I dag har det inte hänt så mycket, förutom att jag spanade in några kanelsnäckor som låg slängda i snön. Men matte höll hårt i kopplet så jag kom inte åt dem.

I går var matte riktigt orättvis. Hon gick och hälsade på mina favorittjejer. Hannie, JoJo, Leia och Nellie. Och jag fick inte följa med.

De är precis min typ allihop: små, söta och vita.

Fast jag hade kanske inte varit så välkommen. För matte skulle dit och titta på Nellies valpar. Och varning alla hundar med valpsugna mattar: bläddra förbi fort, för nu blir det valpbilder.

Birk och Ronja, av rasen coton de tuléar.

Busiga som femveckorsvalpar är mest. Bilderna blev tyvärr både suddiga och korniga. Matte måste ha slarvat med inställningarna.

Sötare än socker men tuffa ändå.

Syster och bror

Skönt att vila ut med ett mellanmål hos mamma

Kanske lika bra att jag stannade hemma. Jag är ju inte så förtjust i små valpar. Jag vet nog vad deras favoritsysselsättning är. Jag har väl varit valp själv, med små sylvassa tänder som vill smaka på allt.

Nåja, på kvällen var matte och jag på hundklubben i Norsborg och tränade lite lydnad. Hoppet gick utmärkt, och rutan hyfsat. Vi jobbade på med inkallning med ställande och apporteringen.

Vi körde lite gruppövningar där vi lekte följa John och gick fot slalom mellan de andra hundarna och tränande inkallning genom gruppen. Lite läskigt är det att springa förbi de andra för att komma till matte.

Matte och jag kom lite sent så vi gick ut lite före de andra efter fikastunden och tränade en stund till. Härligt att ha planen för sig själv. Och då upptäckte jag att det låg spårpinnar på ett bord. Jag stack iväg flera gånger och hämtade åt matte, men tänk, hon blev inte glad? Det är tacken för att man tar egna initiativ. Nästa gång vi tränar spår så kan hon plocka upp sina pinnar själv, surtanten!