I dag har jag varit på sökträning igen. det är andra gången jag slipper sökrullen, och får prova på livet som skallhund. Det var lika kul i dag. Jag får skälla så mycket jag vill, utan att få skäll för det, och får dessutom korv som belöning.

Vov, vov. vov!

Vi var i en ny ruta, med en härlig äng som var vacket frostnupen. Dessutom var rutan full av vattensamlingar efter två rejäla regnnätter tidigare i veckan. Jag kunde bada flera gånger. Inte nog med det, eftersom jag var sista hund fick jag vara med på fikastunden efter sökpasset.

Jag fick smaka av mattes smörgås och även lite av en god kaka som Bossas matte hade bakat.

Vilken härlig lördag. Fast jag vet inte om fotbollsfantasterna håller med... De sörjer i dag.

Ikväll var det näst sista gången på agilitykursen. Kursledarna hade gjort två olika banor: en ganska svår klass ett-bana och sedan första delen av VM-banan (!). Vi fick köra varje bana två gånger. Och jag måste säga att det inte gick något vidare.

Matte drabbades av total blackout flera gånger. Hon kom inte ihåg i vilken ordning hindren skulle tas, så inför andra försöket på VM-banan så fick hon springa banan ensam först, eftersom hon klagat över att det var så svårt att springa och tänka samtidigt.

Hon blev korrigerad flera gånger för att hon placerade sig fel. Det är viktigt att hon står på rätt ställe så att jag kommer rätt på nästa hinder. Det är ju hennes uppgift att lotsa oss rätt. Hon behöver ju i alla fall inte hoppa, utan bara springa på plana marken.

Jag sjabblade lite också, måste jag erkänna. Ingången till en av tunnlarna missade jag flera gånger. Den stod i ett mörkt hörn, och jag blev alldeles bländad av strålkastaren. Det är mycket besvärligare att träna agility när det är mörkt, det märkte flera hundar. Min kompis Cello ville inte alls springa in i tunnlarna. Han är nog lite mörkrädd.

Vi skulle också ta slalombanan med föraren på "fel" sida. Matte brukar ju alltid gå till höger om pinnarna, men i dag skulle hon gå till vänster. Där sade jag stopp, för det har vi då inte alls tränat på. Då gick en av ledarna på vänstersidan, medan matte gick till höger, så att jag skulle öva mig på att ha någon på den sidan. Matte fick tipset att träna på det sätter några gånger, och sedan kan "hjälpföraren" och hon byta sida. Till slut kan hjälpföraren försvinna och matte hålla sig både till höger och vänster (fast inte samtidigt). Undrar vem hon ska ta som hjälpförare?

Såg på bloggens besökssiffror att jag hade 118 besökare igår, mot 20-30 i vanliga fall. Undrar vilket dubbeltydigt sökord som lockat hit så många. Och om de blev besvikna? Fast jag är tveksam till om de kan räkna på Bloggplatsen. För det står också att jag haft 97 besökare totalt under oktober.

Puh, nu ska jag äntligen försöka få tid att slutföra berättelsen om mitt Gotlandsbesök. Det där bloggandet tar tid, må jag säga.

Nåja, till saken. Söndagen började med hotellfrukost, som matte brukar tala så lyriskt om. Jag tycker då inte den var så märkvärdig, bara de vanliga torra kulorna.

Efter morgonpromenaden åkte vi bort till Risungs gård för inofficiell utställning. Jag skulle inte ställas ut, bara vara publik, vilket passade mig utmärkt.

(klicka på bilderna så blir de lite större)

Här är en av klasserna som skulle bedömas. Unghundsklass hanar, tror jag. Eller var det kanske juniorklass?

Domaren kände och klämde, och kollade om de borstat tänderna ordentligt. Tur att inte jag var anmäld. Jag brukar ju slarva med tandborsten.

Den här lille tanfärgade gynnaren fattade matte tycke för.

Det här är Morris som bodde på samma hotell som jag.

Söta Iriz fick vara med och tävla om specialpriset för vackraste huvud. Dessutom tillhörde hon, liksom jag, de tre bästa i prova på-klassen i tryffelsök, trots att hon bara är elva månader gammal.

En del passade på att fördriva väntetiden med att knyta nya kontakter.

Andra passade på att knyta sig en stund.

Själv tog jag mig en titt på utsikten, och kollade om kamouflagefärgen stämmer.

Nå, så var utställningen klar. Här är segrarna. Tiken till höger blev BIR (bäst i rasen), medan hanen till vänster blev BIM (bäst i motsatt kön). 

Ressu var med och tävlade och blev fyra i öppenklassen, i hård konkurrens! Visste väl att han var en stilig kille.  När han var färdig i ringen tog vi oss en skön promenad på fälten, han och jag, med flera härliga bad. Matte var väldigt lycklig över att alla vattensamlingar vi hittade innehöll alldeles rent vatten. Matte hade glömt kameran, så inga bilder från den sköna promenaden, tyvärr.

Ja, sen så var det bara att hoppa in i bilen, åka ner till Visby och ta båten hem, efter en mycket rolig och lyckad helg. Det var ganska skönt att komma hem igen. Borta bra men hemma bäst!  Nu håller vi bara tassarna för att de fantastiska arrangörerna orkar med att göra en tryffelhelg nästa år också! Och att det finns någon tryffel kvar sedan alla duktiga tryffelhundar dammsugit markerna.              

Så lite utförligare rapport om helgens äventyr. Det började med att jag, husse och matte tog båten i fredags till Visby.

Ganska långtråkigt var det ombord, och ganska trångt i djursalongen, bland hundar, katter och en iller. Jag blev kompis med en liten yorkshireterrier och vi hjälptes åt att blockera gången.

Så var jag då i Visby för första gången. Snygga betonghinder i form av gutefår hade de överallt. Vi bodde hos Stefan och Cajsa innanför ringmuren, och hade en trevlig kväll.

Vi hann med en trevlig långpromenad också, längs vattnet.

Sån fin service de har i Visby, gratis bajspåsar. Men är de bara för tikar? Måste vi killar ha med egna påsar?

Flyttfåglar på väg norrut?

Solen har gömt sig bakom ett moln.

Va, har vi hamnat i tropikerna? Nä, bara palmer i kruka på en strandkrog i Visby hamn. 

Solen går ner.

Det hade börjat blåsa och var en hel del vågor, men fredagen bjöd på fint väder. Men för resten av helgen hade SMHI lovat regn och hårda vindar. Men när vi vaknade på lördagmorgonen och körde upp till Valleviken, där vi skulle bo, var det fortfarande bra väder.

Morgondimma över Valleviken

Solen börjar få dimmolnen att lätta.

Det var här på Risungs gård i Rute som hela tryffelevenemanget skulle hållas.

Och där fanns massor av lagottohundar som ville bekanta sig med varandra.

Stora och små, lockiga och mer kortklippta varianter fanns det.

Hm, kan det finns tryffel här under?

Deras hussar och mattar var också med. Här fick vi träffa Pia och Elliot, som vi känner från bloggvärlden.     

Söte Elliot var en riktigt mysig lagottokille, tyckte matte. Han ville hälsa på allt och alla. Mig fick han då inte hälsa på, jag sa ifrån på skarpen, så att matte skämdes över mig.

Andra hundar ville krama varandra, men jag tycker bäst om människokramar. Här är det Elliots husse Håkan som myser lite med mig.

Sedan tittade vi på den riktiga tryffeltävlingen. En äkta italiensk domare, Paolo Alessandrini, hade tillkallats för att se till att allt gick rätt till. Den här hunden, Roma Tartuffs Tartuffan, och hennes husse vann hela tävlingen.

Här visar en annan tävlande upp sina fynd för domaren.

Här får Ressus matte det lilla verktyget som man ska gräva upp själva tryffeln med. Även det är en konst, läs Ressus dagbok (länk här till höger) så får ni veta hur det kan gå.  

Själv ställde jag och matte upp i prova på-klassen, där man fick lite introduktion till tryffelsöket. Jag snappade rätt fort, men matte var lite långsam som vanligt, och hann inte riktigt med i svängarna. Här har hon i alla fall koll på vad jag gör.

Jane som hjälpte oss visar upp tryffeln jag hittat. Matte tyckte mest det såg ut som en liten sten. Observera min viftande svans. Det är viktigt med en glad svans, sade domaren vid genomgången på kvällen.

Fram på eftermiddagen började det blåsa. Ressu fick ju skägget alldeles i oordning. Och sen blev det regn, mycket regn. Så då drog vi oss tillbaka till vårt hotellrum i Valleviken några timmar.

På kvällen drog människorna till Rute folkets hus för mat, prisutdelningar och allmänt umgänge, så då passade jag på att ta igen mig på rummet.

skönt med vila efter en ansträngande dag. I morgon ska jag berätta lite mer om vad som hände under söndagen.

Nu har jag det svart på vitt - nu är jag en tryffelhund på riktigt!

Jag har varit på Gotland och letat tryffel. Och hittat tryffel.

Nä, det här var inte mina fynd.

Och det här var inte heller mina troféer.

Dem hade den här grabben snokat rätt på.

Det här var min tryffelskörd. Eller rättare sagt, det här var vad matte lyckades rädda undan mitt glupska gap. Hon var inte tillräckligt snabb i vändningarna, utan jag såg till att få lön för mödan.

Och det här var ju inte mycket att spara på, så jag fick den sista biten också. Är det inte det som menas med att vara en tryffelhund - att man ska utfodras med tryffel?

 Jag har alltså varit på Gotland i helgen och deltagit i Lagottoklubbens stora tryffelhelg. Hundarna ovan var med på den riktiga tävlingen, där 25 lagotto kämpade om mästartiteln, med en riktig italiensk domare. Själv var jag med i prova på-klassen för nybörjare. Vi var 26 anmälda. Någon segrare korades inte, men tre hundar utan rangordning sinsemellan utsågs till de tre mest lovande, och jag var en av dem. Gissa om matte och husse blev stolta!

Jag lovar utförligare berättelse och fler bilder i morgon!