I går kväll var jag med i en agilitytävling. Visserligen bara en träningstävling, men ändå! Det var ett 15-tal hundar som sökt sig till Apollogruppen i Vårsta för att träna under tävlingsmässiga former.

Hur gick det då? Tja, jag blev diskad i båda loppen. Men det hade jag väntat. Det är väldigt lätt att bli diskad i agility, speciellt om man som jag har en ovan handler, som inte kan hålla reda på banan.

Först körde vi ett agilitylopp med en ganska lätt bana, med ett 20-tal hinder. Där hittade matte rätt väg, men varken hon eller jag var beredda på att hindren var så HÖGA. Jag kunde med lätthet springa under dem helt upprätt. Vi har ju inte tränat med så höga hinder på kursen, trots att det är mest largehundar där. Men på träningstävlingen var det hundar som tävlar på riktigt. Så jag missade helt enkelt vissa hinder för att jag inte såg den smala ribban som satt så högt upp. Vi måste absolut börja träna höjdhopp.

Sedan blev det en hoppbana också, och då bestämde matte och jag att vi startar i mediumklassen, så att hindren blev lite mer i nivå med vad vi är vana. Och nu blev det svårt. Vissa hinder skulle man ta två gånger, från samma håll och ibland från olika håll. Och tunnlar som man på ena varvet skulle ta från ett håll och på nästa varv från ett annat håll. Matte gick banan tre gånger för att memorera vägen ordentligt, för man hinner inte läsa numren på skyltarna när man springer i full fart.

Och så körde vi då. Det körde ihop sig redan på första tunneln. Jag sprang in i rätt öppning (jag hade ju sett hur hundarna innan sprang) men matte ropade mig tillbaka och skickade in mig i fel öppning. Och sen kom hon inte riktigt ihåg hur banan gick, då tappade jag koncentrationen lite och tänkte passa på att hälsa på tävlingsledaren, men det fick jag inte.

Ja, som ni förstår så har vi bestämt att  vänta lite med vår riktiga tävlingsdebut. Om jag inte hittar någon annan handler som är lite mer van.

Matte tog några bilder på de första hundarna, innan det blev för mörkt. Det var lite väl dåligt ljus för att få bra bilder, men här är några ändå. (Det är ju så tråkigt med bara text).

Klicka på bilderna så blir de större.

Annars har det inte hänt så mycket de senaste dagarna, förutom att matte har klippt bort en massa överflödig päls från öronen (mina alltså) , så nu är de så lätta och luftiga. Vi får se om blet blir någon bild på det längre fram i veckan.

I dag var det sökträning igen. I dag skulle matte och jag köra tävlingsmässigt. Det betyder att vi inte fick veta var figuranterna låg. Tre figuranter låg gömda i en cirka 100 meter lång ruta, det vill säga ungefär motsvarande en lägre-tävling.

Det var varmt och soligt och jag blev trött och törstig, men matte hade med en flaska och vattnade mig på stigen, så jag kämpade på bra hela vägen.

Jag hittade en figge i första högerhörnet. Sedan blev det många tomslag och så hittade jag en figge till nere i sista högerhörnet. Stigledaren Elisabet berättade för matte att jag hade missat en figurant på vänster sida, i mitten. Men jag kunde ha talat om att jag hade hittat Annette, som gömt dig där under en pressenning, men jag glömde att ta rullen då. Det berättade Annette när hon kom ner till stigen.

Matte var i alla fall nöjd och tyckte att jag hade gjort en strålande kämpainsats! Sen åkte vi hem och hon gick och lade sig och sov. Husse och jag delade på en pizza, det vill säga han tog lejonparten och jag fick en smakbit. Så orättvist kan det vara i denna världen.

Här är några bilder på mina kamrater som var med i dag:                 

I kväll har jag varit på andra gången av min agilitykurs. I dag delades vi in i två grupper, där ena gruppen körde en hoppbana medan den andra hade individuell träning av slalom och agilityhinder. Jag fick i dag tillhöra medium-gruppen, för att det skulle bli ungefär lika många i varje. Annars är det bara två medium och resten large på kursen.  Det var ganska bra, för i mediumgruppen var hindren inte så höga så jag behövde inte anstränga mig lika mycket.

Hoppbanan gick som smort, ja med undantag för slalomet förstås. Jag har inte blivit riktigt fena på det än. Men det kommer. Kursledaren Elisabeth tipsade matte om att träna med bara fyra pinnar och att kasta godis eller boll framför mig när jag kommer ut ur slalomet, för att jag ska lära mig att titta framåt på pinnarna i stället för att titta upp på matte. Men det är inte så lätt att lära om när man börjar bli till åren. Inte lätt att lära gamla hundar sitta, säger de ju. Men sitta kan jag redan.

Det hände en nästan-olycka när jag tränade på gungan. Matte ställde upp mig framför gungbrädan för att vi skulle träna kontaktfält. Gungan har ju alltid varit mitt favorithinder, men i dag blev det lite felkoppling. Jag rusade upp med så hög fart att jag inte hann stanna utan fortsatte ända fram till andra änden. Just den gungbrädan är lite tyngre än vanligt, och lite svårare att väga över. När den började vippa ner så kastade jag mig rätt ut, flaxande med benen. Jag landade lite illa och linkade till lite. Matte blev jätteorolig att jag skadat mig och promenerade fram och tillbaka en lång stund för att kolla om jag haltade. Men det gick snabbt över. Matte tror att jag fick för mig att jag skulle upp på balansbommen i stället. De är ju rätt lika. Och kanske var det så. Vi körde gungbrädan några gånger till innan vi åkte hem, och då tog jag det lite lugnare.

Vi tränade lite kontaktfält på balansbommen också, och efter några gångar fattade jag att jag skulle stanna upp innan jag rusade vidare. Jag som trodde att agility handlade om att springa så fort som möjligt.

I kväll har matte och jag tävlat i lydnadsklass 1 igen. Det gick inget vidare. Det blev 152 poäng och 13:e plats av 19 startande. Jag var inte alls på humör och började strula redan under platsliggningen. Först la jag mig ner redan innan tävlingsledaren sagt till, och så ville jag inte sätta mig upp på kommando heller. Lite vill man väl ha att säga till om, även om man är en hund.

Sedan rullade det på i samma takt, med mycket skällande på slutet.

Så här såg protokollet ut, med domarens kommentarer inom parentes:

Platsliggande 8,5 poäng (strul läggande)

Tandvisning 10

Linförighet 6 (Släpar, segt sättande, pendlar sid- och längsled)

Läggande 7,5 (något långsamt ner, dk sättande, gnäller)

Inkallande 10

Ställande 7,5 (flera steg, gnäller)

Apportering 6 (tugg, försöker ta innan)

Hopp över hinder 6,5 (Långsamt sättande, intensiv ljudgivning)

Helhetsintryck 6

Inte mycket att yvas över, hela 21 poäng lägre än i lördags. Men nu har matte lovat att vi inte ska tävla mer i ettan. Vi får se om vi kan träna in tvåans moment under vintern och göra någon start där till våren.

Men vi hade annat att glädjas över i dag: Min kusin Ressu och hans matte tog sitt första förstapris i lydnadsklass 3. Och trean är mycket svårare än ettan, med knepiga moment som inkallning med ställande och läggande, sättande under gång, vittringsapportering, metallapportering med mera. Det var en fröjd att se Ressu rusa mot rutan och göra en elegant tvärnit på rätt ställe!

Och några kamrater från Norsborg hundklubb glänste genom att komma etta och tvåa i lydnadsklass 1, med över 180 poäng: Cleia och Hasta.

Oj, oj, vilken chock! Allt är nytt på bloggen. Hur gör man? Varför måste de ändra på allting?

Sån tur att jag inte har något särskilt att berätta i dag. Förutom att jag fick leta tryffel på tomten en stund. Matte tog den lilla tryffelbiten jag fick av Ressu och la den i en tändsticksask som hon gömde på lite olika ställen, och så fick jag leta upp den. Det gick hur bra som helst, mycket bättre än i söndags. Så nu kommer jag att vara en baddare på att leta tändsticksaskar när vi kommer till tryffelhelgen.

En fördel med det här nya programmet verkar vara att man kan spara det man skrivit som ett utkast, innan man publicerar det på bloggen. Det är ju en förbättring.

I dag är vardagen här igen, efter en intensiv helg. Matte var nog ganska trött, för i dag höll hon på att åka iväg och handla och lämna mig kvar ute på tomten. Det var en ren slump att hon upptäckte att jag inte var inne. Hon hade glömt att hon släppt ut mig en halvtimme tidigare.

Ni vet ju att jag är en tryffelhund, i alla fall til namnet. Och i går skulle jag då äntligen få veta vad en tryffel är och hur det går till att leta rätt på den. Ressus matte hade hämtat tryffel på Gotland och vi hade stämt träff vid deras klubbstuga för att träna tryffelsök.

Så här ser den ut. Ganska oansenlig men med en stark och mäktig doft.

Ressus matte hade grävt ner tryffel i en skogsbacke. Ressu, som prövat tidigare, fick börja för att visa hur man gör.

Sniff, sniff, Ressu söker noggrant.

Här matte, gräv lite här så ska du få se på tryffel!

Och så den efterlängtade lönen för mödan - köttbullar.

Det var bara fjärde gången (tror jag) som Ressu letade tryffel, och jag måste säga att både matte och jag blev imponerade. Det måste ligga i generna. Fast eftersom Ressu och jag är kusiner borde det ligga i mina gener också?

Så var det min tur. Och jag letade...

...och letade...

...och letade...

...fast jag minns inte riktigt vad det var jag letade efter. Jag tror det var köttbullar, fast jag hittade inga.

Skojigt var det i alla fall. Efteråt gick vi ner till klubbstugan för att fika i solskenet. När jag tittade på medan Ressu letade tryffel band matte fast mig i ett träd med den nya bitsäkra vajern som hon köpt, sedan hon glömt kvar kedjan i skogen en gång.

Smidig och stark.

Men när vi skulle fika band hon mig i bordet intill med det vanliga läderkopplet. Då kom jag på att jag ville nosa under bordet efter smulor, och var tvungen att göra mig fri. Det kunde ha lyckats men matte upptäckte i sista stund.

Det kunde ha blivit dags att åka och köpa ett nytt koppel.

Rätt var det var som vi satt där och pratade så kom det en tjej, en riktig kalaspingla.

En harlekinpudel som var något alldeles extra. Hon hette det också, Xtra. Gissa om hon kommer att väcka uppmärksamhet på lydnadstävlingarna så småningom.

Jag passade på att be henne om telefonnumret, å Frodos vägnar.

Efter fikat blev det promenad. Ressu visade mig till en fin liten strand som ligger nära klubbstugan.

Lagottokillar i sitt rätta element. Det är jag till vänster.

Och så till det bästa av allt med badet. Vi står redo, det är bara för tanterna att kasta.

Men vadå! Ressus matte hade med sig en fin  boll med piggar på som hon kastade så att Ressu kunde hämta. Men vad hade min matte med sig? Ingenting. Inte min dummy, ingen boll. Inte ens en liten pinne kunde hon hitta! Och det är tacken för att man släpat ihop 173 poöng och ett förstapris!

Ressu kastar sig i efter bollen.

Man riktigt ser hur kul han har. Livet är inte rättvist.

Men som tur är var Ressu generös och lånade ut sin boll till mig för några kast.

Nä, det var inte riktigt sant. Hans matte lånade ut bollen och band honom vid ett träd under tiden. Där grät han förtvivlat efter bollen. Men jag tycker han är en hedesknyffel i alla fall. Han grumsade inte när hans matte bjöd mig på hans köttbullar.

Äntligen min tur. Jag går i lugnt och sansat. Ingen anledning att kasta sig i så det skvätter i ögonen.

Jag har bollen.

Åh vilken fin boll.

Ressu blev väldigt glad när han äntligen fick tillbaka bollen.

På vägen tillbaka till klubbstugan lyckades jag lura matte. Jag slängde mig i ett lerigt dike, så att vi var tvungna att gå tillbaka till stranden och bada lite till. Sköönt. Men sen blev det koppelpromenad därifrån.

Ja, en dag med bad och tryffelsök - vad mer kan en lagotto begära? Ja, något gott att äta förstås. Och på kvällen fick jag en delikatesstallrik med lite smått och gott, som belöning för helgens insatser.

Äntligen, utbrister matte, har vi fått vårt förstapris i lydnadsklass ett. I dag har vi tävlat på Botkyrka BK och kom trea på 173 poäng. Det är lite konstigt i lydnadstävlingar. Där kan man få ett förstapris fast man kommer trea. Förstapris betyder att man fått mer än 160 poäng av 200 möjliga, och därmed har kvalificerat sig till att tävla i klass två.

Matte var jätteglad. Det krävs så lite för att göra dem nöjda, tvåbeningarna.

Tävlingen kunde börjat bättre. På lottningen fick matte dra först av alla och drog naturligtvis nr 14. Så då fick vi starta allra sist. Det betydde att hon fick gå och vänta och vara nervös, i stället för om vi varit bland de första. Då kunde hon ha kopplat av när vi gjort vårt, och njuta av en fika medan hon tittade på medtävlarna.

Vädret var soligt och alldeles för varmt för min smak. Men matte fick ett tips av Marion som varit där förut, att det ligger en fin badsjö alldeles nedanför klubbstugan. Så vi gick dit och jag tog ett dopp innan jag skulle in på planen. Annars hade det nog inte gått vägen.

Så här ser mina betyg och kommentarer ut:

Platsliggning 10

Tandvisning 10

Linförighet 8 (position, tappar något)

Läggande 8 (aningen segt)

Inkallande 10

Ställande 8,5 (går något)

Apportering 7 (tuggar)

Hopp över hinder 7 (låter)

Helhetsintryck 8,5 (snyggt jobbat!!)

Jag kunde inte låta bli att skälla lite, men behärskade mig ända till hoppet. Då kunde jag inte hålla tyst längre. Och det hade effekt. Så fort vi kom av planen halade matte fram grillkorven hon hade i fickan så att jag fick min belöning.

Ja, som ni kanske förstått har vi tävlat i ettan förut. Men att vi skulle få vänta ända till nittonde (!) gången innan vi fick ett förstapris hade matte nog inte trott när hon prövade första gången för fem år sedan. Vi har ju tre tävlingar på 155 poäng, men nära skjuter ingen hare.

Nu kan vi i alla fall fungera som ett levande exempel på att man aldrig ska ge upp. Det omöjliga går att uppnå, det tar bara lite längre tid.

Vi vann en buckla. Min första!

Vad man nu ska ha den till. Den är lite för liten att ha som vattenskål.

Ja, min dag på jobbet var inte slut med det. Jag har ju som uppgift att aktivera matte så att hon inte försoffas i förtid. Så på eftermiddagen åkte vi ut i sökskogen med sökgänget.

Vi tog det dock ganska lugnt i dag. Jag fick fyra pop-up-figgar halvvägs ut i rutan, för att jag skulle träna på att hämta rullen, att visa matte till figuranten på ett snyggt sätt och transportera figgen tillbaka till stigen. Vi tränade också på att jag inte skulle få belöning av figuranten direkt, utan jag fick börja transportera dem till stigen först. Allt för att förbereda oss för tävling.

Så nu i kväll har det varit skönt att få sträcka ut sig på kudden. I morgon väntar nya, spännande övningar.

I dag har jag fått massage igen. Efter förra gången tyckte matte att jag hade fått en riktigt snygg trav i stället för mitt vanliga släpande med fötterna. Men det varade bara ett par dagar. Vi får se hur det blir den här gången.

På vägen dit stannade vi till på Botkyrka BK och tränade lydnad. Vi körde igenom ettan-momenten och det gick bra. Förutom inkallningen, då jag rusade rätt förbi matte. Jag är alldeles övertygad om att jag såg att hon hade en boll i handen som hon kastade bakom sig. Men hon nekar blankt till att hon kastat någon boll i dag. Det var första gången jag gjort något sådant, och matte säger att jag absolut inte får göra det på lördag, vad hon nu menar med det?

Vi gjorde  platsliggning också, med en okänd schäfer som också var där och tränade. Vi låg i tre minuter, och när matte sade sitt, så orkade jag faktiskt inte sätta mig upp. Jag låg kvar i protest, så hon var tvungen att säga sitt en gång till.

Jag hoppade också, utan ett enda skall. Men vi gjorde bara ett hopp, för att jag inte skulle hinna gå igång och skälla.

Igår kväll var vi på Stockholms södra brukshundsklubb och tränade lydnad och agility. Då funkade också lydnadsmomenten bra. Även då gjorde jag bara ett enda hopp, felfritt.

Jag fick göra en budföring också, men som vanligt har jag lite svårt att hålla mig på marken. Jag blir ju så ivrig när den är godisutdelning på gång.

På agilitybanan tränade vi lite på däcket, som jag slarvade med på kursen. Och så prövade matte att lägga mig ner på kontaktfältet på balansbommen. Det var lite läskigt tyckte jag, så vi kom fram till att det är bättre om hon bara säger stanna, så stannar jag stående.

Matte har inte tagit några bilder på flera dagar. Vet inte vad som tagit åt hene. Därför lägger jag in en gammal bild, som en riktig fotograf, Mark C C Hemsley, tog på mig på ett läger i Ystad för några år sen. Den har vi på väggen och ofta som startbild på hemsidan.