I kväll har jag varit på andra gången av min agilitykurs. I dag delades vi in i två grupper, där ena gruppen körde en hoppbana medan den andra hade individuell träning av slalom och agilityhinder. Jag fick i dag tillhöra medium-gruppen, för att det skulle bli ungefär lika många i varje. Annars är det bara två medium och resten large på kursen.  Det var ganska bra, för i mediumgruppen var hindren inte så höga så jag behövde inte anstränga mig lika mycket.

Hoppbanan gick som smort, ja med undantag för slalomet förstås. Jag har inte blivit riktigt fena på det än. Men det kommer. Kursledaren Elisabeth tipsade matte om att träna med bara fyra pinnar och att kasta godis eller boll framför mig när jag kommer ut ur slalomet, för att jag ska lära mig att titta framåt på pinnarna i stället för att titta upp på matte. Men det är inte så lätt att lära om när man börjar bli till åren. Inte lätt att lära gamla hundar sitta, säger de ju. Men sitta kan jag redan.

Det hände en nästan-olycka när jag tränade på gungan. Matte ställde upp mig framför gungbrädan för att vi skulle träna kontaktfält. Gungan har ju alltid varit mitt favorithinder, men i dag blev det lite felkoppling. Jag rusade upp med så hög fart att jag inte hann stanna utan fortsatte ända fram till andra änden. Just den gungbrädan är lite tyngre än vanligt, och lite svårare att väga över. När den började vippa ner så kastade jag mig rätt ut, flaxande med benen. Jag landade lite illa och linkade till lite. Matte blev jätteorolig att jag skadat mig och promenerade fram och tillbaka en lång stund för att kolla om jag haltade. Men det gick snabbt över. Matte tror att jag fick för mig att jag skulle upp på balansbommen i stället. De är ju rätt lika. Och kanske var det så. Vi körde gungbrädan några gånger till innan vi åkte hem, och då tog jag det lite lugnare.

Vi tränade lite kontaktfält på balansbommen också, och efter några gångar fattade jag att jag skulle stanna upp innan jag rusade vidare. Jag som trodde att agility handlade om att springa så fort som möjligt.