I dag hängde jag med IPO-schäfrarna Caos och Tuck på lite spårträning. Matte ville ju gärna visa att jag minsann lärt mig spåra sen vi träffades sist strax före jul, så vi åkter ut till Glömsta gärde. Men det var just vad jag gjort, glömt alltså.

Matte la ett spår på ett öppet fält, kanske lite drygt 100 meter, med två 90-gradersvinklar, fyra pinnar och en boll som slut. Sedan fick spåret vila en halvtimme medan människorna fikade.

Sedan skulle vi gå vårt spår först. Och jag satte full rulle och försökte söka av hela fältet på en gång. Det där med nosen ner i backen hade jag inte tid med, utan for fram och tillbaka över spåret och genade rejält i vinklarna. Jag missade alla pinnar utom den sista (de flesta var jag inte ens i närheten av) men jag hittade bollen.

Matte blev lite putt, för det gick ju så bra sist. Kanske är det skillnad på skogsspår och ängsspår. Nu funderar hon på hur vi ska gå vidare. Om det kanske är dumt att lägga in vinklar innan jag blivit riktigt säker på att hålla mig i spårkärnan? Om spåret ska vila längre?

Hon fick lite goda råd från Caos och Tucks hussar. Bland annat att lägga korv i spåret så där var femte meter, för att det ska löna sig att vara noggrann. Och att hon ska gå närmare bakom mig och styra upp mer. Och att jag borde ha fått värma upp och göra av med lite överskottsenergi före spåret.

Det där med godis i spåret har matte funderat på. Hon är lite rädd att jag ska fokusera på att leta godis och strunta i pinnarna. Men kanske värt att pröva?

Sedan tittade hon på när Tuck och Caos gick sina spår. Och blev mäkta imponerad. Snacka om noggranna spårare. Ut ordentligt i varje vinkel. Och de hade inte pinnar att leta efter, utan små ynkliga skinnlappar.

Men jag har ju lite bråttom, jag. Det gäller att hinna med så mycket som möjligt innan det är dags att lägga sig i bilen igen, det är min filosofi.