I dag vilar jag ut efter fyra slitsamma kurskvällar. Jag har varit på kurs på Haninge BK varje kväll mellan 19 och 21.30 och det har varit tufft.

Tyngdpunkten på kursen har varit passivitetsträning och om ni bara visste hur krävande det är att sitta stilla eller ligga ner och vänta. Första kvällen pep jag nästan oavbrutet, men sedan har jag blivit tystare för varje dag. Jag kunde faktiskt ligga bunden i ett träd i 20 minuter, tyst, medan matte stod ute på planen.

Matte är häpen över hur bra det gick. Hon upptäckte att det bara gällde att vara uthållig och konsekvent för att uppnå resultat. Förut har hon varit för mjäkig, tycker hon, och gett upp för tidigt när jag inte kunnat lugna ner mig, och har satt in mig i bilen för en vilostund i stället. Jag tycker inte hon varit mjäkig, jag tycker hon har varit förstående. Jag vet inte om jag gillar den här nya, tuffare matten.

Vi har tränat lydnad också, gått igenom de moment vi (tvåbeningarna) själva valt ut med instruktören Jonathan. Matte fick lite tips om hur hon ska träna in hoppet på nytt, för att få bort mitt obligatoriska skall. Jag har för stor förväntan på bollbelöning i själva hoppet, tror han, för skallet är uppfordrande. Nu ska vi jobba med att skicka mig mellan två punkter för att så småningom  lägga in ett hinder emellan.

Matte fick många nyttiga tips för fria följet också. Mycket prat och ganska lite action, tycker jag. Men vi avslutade de flesta kvällar med budföring, och det är bland det bästa jag vet. Fast mitt problem är att jag har svårt att sitta still hos mottagaren för jag vill ha mitt godis, och får jag inte det tillräckligt snabbt, så serverar jag mig själv. Så nu jobbade de med att jag ska sitta kvar och vänta. Jag fick ingen belöning förrän matte kommit fram till mottagaren och hämtat mig. Jag fick inte springa tillbaka till matte, eftersom jag ibland brukar tjuva tillbaka så fort jag fått något att äta. Jag hoppas förstås att få ännu mer godis hos henne.

Ja, kursen var väldigt lärorik, och matte tycker att jag tagit flera steg framåt, vad hon nu menar med det. Jag går väl alltid framåt?

Och tur med vädret har vi haft. Trots en vecka med många skurar så har kurskvällarna bjudit på i stort sett uppehåll, utom i går som började med lite regn, men då övertalade tvåbeningarna Jonathan om att det vore bra att börja med lite taktiksnack i klubbstugan, över en kopp kaffe.

Fast i går eftermiddag såg det mörkt ut. Det mullrade hotfullt, så att jag fick söka skydd i badkaret flera gånger. Och just som vi skulle till att äta middag kom det blixtar, dunder och hällregn, så jag fick kasta i mig maten och störta in i badrummet. Jag tordes inte ens stå på pass när familjen åt middag. Jag brukar göra det, utifall att de skulle tappa något på golvet. Då säger de ofta "oj" så just det ordet lystrar jag extra bra på. Matte kanske skulle säga "oj" när vi ska gå fot, för att få all min uppmärksamhet.

Ja, ja, hur som helst så var jag väldigt glad åt att få gå in i bilen och åka ifrån åskvädret.

Inga bilder idag, kamerorna har fått vila den här veckan.