I dag känns det lite kyligare och de har hotat med snö till kvällen. Jag som börjat vänja mig vid våren. Fast på lunchpromenaden upptäckte vi att vintern klamrar sig fast längs Mälarens stränder:

Farligt halt här, men matte håller i kopplet som livlina om jag skulle halka. Och isen bär fortfarande min ringa vikt.

Efter promenaden gick vi hem och gjorde våfflor. På onsdag är det ju våffeldagen, men då hinner familjen inte samlas och äta några våfflor, så vi firade lite i förväg.

Och ja, jag fick smaka.

Men nu är ni naturligtvis nyfikna på hur det gick på gårdagens "blind date".

Lördagen började mindre bra. Matte klev upp redan tjugo över sex, för vi skulle på sökträning. Men tyvärr hade jag fått magknip och ville inte äta frukost, bara gräs. Så vi hoppade över träningen. Framåt elva hade knipet och oväsendet i magen gått över, så jag kunde äta min frukost med god aptit.

Sedan bar det av till Uppsala. Matte skulle träffa Eva och Christina, två gamla klasskamrater från grundskolan, och jag skulle få träffa Evas hund Sheila, en tre år gammal Softietjej.

Sheila var väldigt söt och väldigt snäll, men jag vågade inte riktigt lita på henne. Härom dagen stötte jag på Smilla, en annan Softietjej som jag trodde att jag kände, men rätt var det var som vi nosade på varandra blev hon tvärilsk och ville äta upp mig (såg det ut som). Så jag höll på mig när Sheila ville umgås. Man ska inte bli alltför intima på första träffen, tycker jag. Fast Sheila blev nog lite besviken. Hon hade ju varit hos frissan dagen innan och gjort sig riktigt fin.

Sheila

Hej Snygging.

Ska vi leka?

Kom Totti, så leker vi!

Snälla, snälla, lek med mig?

Varför vill han inte leka med mig?

Tja, det är inte alltid det säger klick på en gång.

Men Sheilas lillmatte och hennes kompisar var ute och gick med oss två gånger, medan matte och hennes gamla klasskamrater pratade, och pratade och pratade, och skrattade och skrattade.

De åt och fikade också, men jag vågade mig inte ens fram för att tigga. Tänk om Sheila hade blivit sur.

Sheila hade förresten ett annorlunda  sätt att bjuda upp till lek. Andra hundar brukar antingen kasta sig ner på frambenen med rumpan i vädret, eller slå med en framtass på den de vill leka med. Men Sheila snurrade runt ett varv på stället. Ganska sött, men det gjorde inte att jag övervann min blyghet.

Till slut åkte vi hem i alla fall och jag kunde koppla av. Men det blev inte lång stund. På kvällen skulle matte och jag ut och föräldravandra. I två timmar gick vi runt på gator och i parker i området tillsammans med andra föräldrar för att upprätthålla lugn och ordning. Jag var ensam hund på vårt pass. När avlösningen kom träffade jag labradoren Vilda som skulle gå passet efter oss. Då berättade hennes husse att natten innan hade en främmande katt tagit sig in genom deras kattlucka så att Vilda hade fått rusa upp mitt i natten för att jaga bort inkräktaren. Och deras kattlucka är enkelriktad, man kan ta sig in, men inte ut. Så det hade blivit en riktig kalabalik. Vilda ska då alltid råka ut för äventyr. Tur att inte vi har kattlucka. Men en hundlucka vore ju inte så dum. Då kunde jag kila ut och jaga bort rådjuren...