Läste i tidningen Metro att poeten Marcus Birro fått en son och att han vill döpa honom till Totti. Fast barnet mor var visst av en annan mening. Men ge dig inte, Marcus. Blir vi tillräckligt många Totti kanske vi får en egen namnsdag i almanackan! Som kan firas med något gott.

Jag skrev ju för ett par dagar sedan om boken "Marley och jag" som matte nu har läst ut. Hon tyckte jättemycket om den, för den var både rolig och sorglig på samma gång. Snart kommer filmen på bio och Skåne-Totti har lagt in trailern på sin blogg (se länk här till höger). Men frågan är om det sorgliga kommer fram i filmen, eller om det bara är en komedi om en tokstolle till hund. Egentligen är det ju synd om Marley som blir så fruktansvärt rädd för åskan när han är ensam att han nästan river huset. Jag vet hur det är, för jag är också rädd för åskan. Fast jag försöker inte riva huset, utan går och lägger mig i badkaret när det blixtrar och dundrar.

I dag var matte och jag på promenad i Sätraskogen. Det var med livet som insats. I terrängen var snön så gott som borta, men på gångvägar och stigar låg ett tjockt, glashalt istäcke. Det var svårt nog att hålla balansen med fyra tassar och än värre med två. Men matte klarade sig utan att halka omkull. Jag fick sladd några gånger, men höll mig upprätt.

Det bästa var att vi fick ha skogen för oss själva. Inga andra hade vågat sig ut.

Lite snö fanns det kvar i skrevorna, så jag kunde släcka törsten.

Men vad har hänt med isen?

Här kan man varken bada eller åka kana.

Bättre att ta sig upp på stranden och leka med pinnar i stället.

Camouflagefärgad hund. Ser ni lagotton?